Att ha en häst som står stilla när man sitter upp är något alla vill åstadkomma. Och så finns det såna som vill ta det ett steg längre… ;)

“Dödslyftet” skulle man väl kunna säga är kronan på verket när det kommer till uppsittning. Fast här handlar det inte längre så mycket om uppsittning… utan mer uppslängning ha ha. Helt enkelt innebär det att hästen sänker huvudet så att man kan hoppa upp och hänga sig över halsen, därefter lyfter hästen på huvudet och tillåter ryttaren att flytta över till ryggen. Det kräver förstås att hästen inte är alldeles för spetig i nacken (men de flesta klarar det utan problem) och att man själv övar lite på smidighet och timing. Att tidigare ha övat på att kunna “vara överallt och göra allting” gör mycket nytta, så att hästen är van vid att du beter dig lite underligt utan att det är någon fara.

Även detta går att lära in från två olika håll och som vanligt föredrar jag själv en kombination av negativ och positiv förstärkning. Jag visar alltså för hästen vad jag är ute efter, och förstärker med belöning så snart det blir rätt. Det första hästen måste kunna och känna sig helt bekväm med är att sänka huvudet. Nu beror det lite på storlek på hästen och spänstighet hos ryttaren men jag personligen behöver ha mulen i princip i backen för att kunna hoppa upp på Leias hals. Dock så hoppar jag på så nära manken jag bara kan för att underlätta lyftningen av huvudet.

Foto: Lina Malmqvist

Men, lägg alltså mycket tid och omtanke på just huvudsänkningen. Jag rekommenderar att ge signalen från nacken på hästen snarare än att ta nedåt i grimman, det underlättar sedan när du ska hoppa på. Det går såklart även att “shejpa” fram en sänkning genom att vänta ut hästen och belöna varje steg åt rätt håll. Tänk på att belöna hästen med godis nere vid marken, för att visa att det är en trevlig plats att vara på. Vänj också hästen vid att du rör vid henom när hen har huvudet sänkt och att du kan småhoppa utan att det betyder något.

Nästa steg är att kunna lyfta huvudet på signal. Här får man hitta något som passar en själv bäst – jag smackar för att markera “upp” men jag vet att det finns många som använder sig av tryck under halsen som då ges på motsatt sida när armarna ligger över nacken. Träna på att småhänga över nacken utan att lätta från marken och ge signalen för upp, så att hästen får öva på att lyfta huvudet även om något trycker emot.

När det börjar bli dags för eldprovet, det vill säga att faktiskt låta hästen lyfta upp dig på ryggen, vill jag slå ett starkt slag för att ta hjälp av en pall. Ju högre upp du kan komma desto bättre är det, för både din och hästens skull! Och var förberedd på att du kan bli hängande halvvägs upp. :) Det kan ta lite tid innan man synkar ihop sig men det är viktigt att ta det lugnt och vara säker på att all förberedelse har varit så noggrann som möjligt.

Jag har grävt långt bak i arkivet och hittade denna film från september 2011 när Leia alltså var fyra år gammal. Vi höll precis på att lära oss (därav en hel del ograciöst kravlande från min sida) och Leia tyckte att detta var en lajbans övning! Jag tränade därför mycket på att hon skulle ha tålamod och vänta tills jag var helt uppe på halsen innan hon lyfte på huvudet – som ni ser så ville hon gärna lyfta så snart jag började hoppa. Det var alltså inte som hon blev nervös utan bara taggad på att få göra rätt och få karamell.

Det här är ingenting jag håller på och gör varje gång jag ska rida, utan jag ser det mer som ett roligt “partytrick”. Vägen är målet för mig – det vill säga att det är själva inlärningen jag tycker är det roliga i detta. Men, visst har jag haft nytta av det när jag varit strandad på grusvägar utan sadel eller närhet till något att kliva upp på!
 

 

I förra veckan berättade jag om mina tankar kring ridning och uppsittning. Vi har alltså fastställt att jag inte sätter mig på en häst som inte vill ha mig på ryggen, och så har jag visat lite olika sätt mina hästar kan hjälpa mig att sitta upp. Jag tänkte genom ett par inlägg spinna vidare på det och dyka lite djupare i vägen dit. Hur kan man lära sin häst att hjälpa till?

Den allra första uppsittningen på Leia tre år. Trots att jag plötsligt befann mig mycket högre upp och i en “läskigare” position var det inga problem. Det händer trevliga saker när jag befinner mig där. :)

Att erbjuda ryggen

Det här är ett fantastiskt smidigt “trick” om man brukar sitta upp med pall och det funkar lika bra barbacka som med sadel. Enkelt beskrivet går det ut på att hästen ställer upp sig med ryggen intill pallen, så att det blir enkelt att hoppa på. Det finns två vägar hit (som med det mesta) – via positiv förstärkning eller negativ förstärkning. Ingen metod är nödvändigtvis bättre än den andra, utan det går fint att anpassa efter individ, nivå och önskemål. Det går såklart även utmärkt att kombinera både positiv och negativ förstärkning!

Ett sätt är att lära hästen att “targeta” med ryggen. Targeting innebär att hästen placerar någon del av kroppen mot ett föremål. Det kan användas till exempel för att lära hästen att ta bettet/stoppa huvudet i grimman (targeta munnen mot bettet) eller att kliva upp på saker (targeta hoven mot t ex en pall). I det här fallet vill vi alltså att hästen targetar oss med sin rygg/sida. Det kan behövas lite bakomliggande erfarenhet av sådan typ av träning för att hästen ska förstå att hen ska erbjuda beteenden! Men har man en häst som vågar försöka och utforska, så handlar det egentligen bara om att vänta. Ställ dig på pallen, avvakta och förstärk (belöna) alla beteenden i rätt riktning. Beroende på individ kan man vänta tills hästen faktiskt ställer upp sig med ryggen intill dig, eller så behöver man belöna många små steg på vägen. Det kan underlätta att ge belöningen på “fel” sida, dvs att sträcka sig över ryggen och låta hästen vända huvudet bort från dig för att nå den. Det hindrar att hästen vrider bort rumpan för att komma åt godiset.

Ett annat sätt är att lära hästen “sidepass mot”, alltså att gå sidledes mot dig. För att lära in det ställer du upp hästen parallellt mot en vägg eller ett staket och håller antingen under grimman eller vid sidan av den. Försäkra dig om att hästen tycker det är ok att stå “trängd” mellan dig och väggen, och dessutom när du har en pinne i den andra handen. Annars får ni öva på det först. Därefter lägger du din pinne över ryggen på hästen så att du når motsatta sidans bakdel. För långsamt hästens huvud bort från dig mot väggen och knacka samtidigt försiktigt med pinnen på bakdelen. Fortsätt att föra huvudet bortåt, tills hästen flyttar ut bakdelen från väggen för att få plats med huvudet. Slappna genast av och beröm! Öva på detta i små steg tills hästen klarar av att flytta bakdelen ett fjärdedels varv mot dig utan att du behöver hålla i grimman. Därefter är det dags att prova utan stödet från väggen. När det fungerar bra, kan du kliva upp på pallen och testa därifrån. Jag rekommenderar att ge hästen en karamell på motsatt sida även här när hen har ställt upp sig – och sedan en till när du har suttit upp. :)

Delar av det här inlägget publicerades ursprungligen den 24 januari 2014.

 
Att rida är enligt mig ingen rättighet vi har, utan ett privilegie man kan få av hästen om man är värd det. Att bjuda upp en människa på ryggen är ett stort steg för flyktdjuret hästen, och inget man borde missbruka. Hästen är inte född till att bära oss, även om de levt i människans tjänst i tusentals år.

Uppsittning är i allra högsta grad relaterat till själva ridningen och hur den går till säger ofta mycket om vad hästen tycker om att bli riden. Behöver man slänga sig på i farten eller måste tvinga in hästen i ett hörn eller till och med ha någon som håller i medan man sitter upp, är det ofta tecken på att hästen egentligen inte är helt nöjd med situationen. En häst som är nöjd med att bli riden står lugnt eller erbjuder till och med ryggen för ryttaren (Sen kan hästen vara ivrig och ha svårt att stå still utan att vara osäker, men det är en helt annan sak. Då handlar det om att förbereda hästen via lek från marken innan man hoppar upp, samt att lära hen korrekt beteende vid uppsittning).

Troligtvis inte det mest graciösa som skådats, men här ser man hur Leia hjälper mig att sitta upp genom ett “dödslyft”. Vill hon inte ha mig på ryggen kommer jag helt enkelt inte upp!

Steg ett är givetvis att vara ärlig mot sig själv och ställa sig frågan – vill min häst verkligen bli riden, eller har jag lärt mig att anpassa mig till situationen och skynda mig upp? Vet man om att man har ett problem är man redan halvvägs till målet.

Därefter gäller det att rannsaka ridningen. Hur ser den ut egentligen och vad tycker hästen, på riktigt? Behöver man varje dag ta sig igenom en massa svårigheter säger det sig självt att det inte är särskilt kul för varken en själv eller hästen. Ibland kan det vara så enkelt som att man på framskrittningen till paddocken eller ridhuset måste passera ett gäng läskiga brevlådor som gör hästen stressad, därefter kan ridningen vara hur harmonisk och trevlig som helst. Alltså, vad upplever hästen precis efter att man suttit upp? Självklart är det dessutom viktigt att vara säker på att hästen inte har ont på något sätt, det kan också vara en anledning till att det strular.

För mig är det viktigt att jag ska kunna vara dunder-tydlig med att jag kommer att sitta upp, jag ska kunna röra mig i slow motion så att hästen verkligen förstår vad som är på gång men ändå står still. Såhär ser det ut när jag ska sitta upp på Conny. Som ni ser ber jag honom inte att komma mot mig – han erbjuder själv ryggen och bjuder upp mig.

Mina hästar får alltid en karamell när jag suttit upp. De har egentligen ingen anledning att släppa upp mig där, så jag tycker att det känns rättvist att betala lite “tull” för att jag vill rida. Det är inte som att det inte fungerar om jag inte har godis med mig, utan det är ett val jag gjort för att jag tycker att det känns schysst och bra.

För att få en häst som inte bara står stilla och tolererar uppsittningen utan faktiskt “bjuder upp” på ryggen kan det förstås krävas lite bakomliggande träning… och det tänkte jag ta upp i nästa vecka. :)

… ni glömmer väl inte att pussa på era hästar idag? ♥
 

För många är det en dröm att kunna sitta upp på sin häst och galoppera in i solnedgången utan varken sadel eller träns. För andra är det fullkomligt obegripligt varför man skulle vilja sätta sig på ett flyktdjur utan någon form av nödbroms. Andra ser ridning utan träns som ett komplement till den övriga träningen. Och somliga har helt enkelt inget intresse av sådant alls.

Vi har alla olika förutsättningar, intressen, mål och önskningar för samvaron med våra hästar. Det är helt okej, och därför kan jag heller inte svara på varför ”folk generellt” väljer att rida sina hästar utan huvudlag. Idag tänkte jag berätta varför just jag gör det.

Jag skulle säga att jag faller in i två av kategorierna ovan – dels är jag en drömmare av rang och har alltid haft en ganska romantiserad bild av hur jag skulle vilja ha det med min häst. Och dels anser jag att jag ges en väldigt ärlig bild av hur min ridning fungerar när jag inte har några tyglar att inverka med.

Jag kan ärligt inte komma ihåg första gången jag fick idén om att jag skulle rida på Conny (som ju var min första häst, och därmed har fått stå ut med alla mina experiment) utan träns, men jag skulle kunna anta att jag helt enkelt sett det på någon film eller uppvisning och tänkt ”det där ska jag också göra”. För mig blev det något tydligt att sträva mot – den dagen jag kunde hoppa upp på Conny utan utrustning och ta en galopp utan att hamna på andra sidan Sverige eller få öva på improviserad flygning, den dagen skulle jag verkligen få veta att vi kommit någonvart.

I början av vår resa red jag Conny med ett skarpt bett och diverse hjälptyglar. Trots det hade han inga som helst problem med att gång på gång skicka mig halvvägs till månen och tillbaka, med andra ord var han en kille som inte var sen att uttrycka sina åsikter om ridning. Det var väldigt jobbigt för mig då, som på den tiden var i mina tidiga tonår och hade drömt om en egen häst att älska och ta hand om i flera år, men idag är jag tacksam för det. Conny har lärt mig hur ridning bör se ut, i harmoni mellan häst och människa. Oavsett om man har utrustning eller inte!

Jag har för mig att jag hade jobbat en hel del från marken med Conny innan jag kom på att jag skulle ta upp det till ridningen också. Därför hade jag någon form av grundläggande förståelse för hur han fungerade, hur jag kunde påverka honom positivt eller negativt och framförallt – jag hade blivit bättre på att läsa hans signaler och därmed bedöma situationen med eventuella risker med mera. Så jag var så pass förberedd att jag förstod att jag inte bara kunde hoppa upp och testa lite, utan var tvungen att träna för att nå dit jag ville.

Jag spenderade därför, ja säkert ett halvår, med att rida runt med hängande tyglar som jag pimpat med nosludd i skrälla färger. Anledningen till det var att jag ville kunna använda tyglarna även om de hängde löst, genom att lägga dem mot halsen eller bara lyfta försiktigt utan att ge något tryck i bettet. Utan ludden var tyglarna alldeles för fladdriga och jag hade ingen styrsel på dem. Det var kanske inte det snabbaste, bästa eller moderiktigaste sättet att göra det på, men det var det jag kom på då. Jag är glad att jag alltid varit en person som tänker själv och vågar experimentera, för det har jag haft nytta av många gånger i min hästträning!

Jag övade succesivt bort min egen reflex att ta i tyglarna så fort jag ville kommunicera med Conny. Mitt signalsystem ändrades till att främst utgå från sitsen, med tyglarna som allra sista utväg. Vi hade en enorm paddock på den tiden och jag minns hur jag travade runt, runt och blev överlycklig varje gång vi hamnade ungefär där jag tänkt mig. Långsamt blev vi bättre på att förstå varandra även när jag satt på Connys rygg. Min största motivation att fortsätta kom från Conny, som tydligt visade hur mycket mer tillfreds han var med att ha mig på ryggen så här.

Tyglarna plockades bort efterhand och byttes ut mot en gammal grimma som jag hängde runt halsen som en halsring. Jag kände inte längre något behov alls av att styra Conny med huvudlag, annat än på uteritter som fortfarande kunde gå rätt vilt till (men det handlade mer om att vi hade många stora vägar i närheten och Conny tyckte det var lajbans som tusan att bränna på i full galopp).

När jag efter en period satte på tränset och provade traditionell dressyr igen, blev jag hänförd över hur enkelt det gick. Tänkte jag åt höger så gick vi åt höger. Andades jag ut så stannade vi. All kamp och dragandet som vi var vana vid var som bortblåst. Det enda jag behövde tyglarna till var att forma och ställa Conny och under den ridturen kom jag fram till att, det ska jag kunna göra även utan tyglar någon dag.

Så började den långa resan mot Dressyr i Frihet. Vägen har varit vindlande men nu ser jag ridningen utan huvudlag som ett fantastiskt komplement och den träningsform som jag och mina hästar är absolut nöjdast med. Oavsett om det handlar om en mysig uteritt eller ett fokuserat dressyrpass på banan, så känner jag mig sällan låst eller otillräcklig utan tyglarna. Jag har ingenting emot ridning med huvudlag! Inget alls! För mig är det inget konstigt att somliga rider med utrustning och andra utan. Vi är olika och det är ju fantastiskt. Det finns mycket att lära av olika träningsformer och jag har haft nytta av allt från traditionell dressyr till westernridning till akademisk ridkonst i vår utbildning av dressyr i frihet. Och jag har nytta av dressyren i frihet när vi övar på den ”andra” dressyren också.

– Sedan kan jag ju inte sticka under stol med (om jag får lov att flumma iväg en bit) att jag känner mig lite sådär extra magisk, när jag sitter på Connys rygg på en stig djupt ute i skogen, och solen som är på väg nedåt silar in mellan trädgrenarna med ett alldeles gyllene ljus, och det är bara han och jag. Inga rep eller tömmar, ingenting annat än hans mjuka päls… Då känns det som att världen är vår. :)

Jag hyllar godisträning! Stort!

Men att introducera godis i träningen kräver lite eftertanke. Mat är eftertraktat hos hästen, vilket innebär att hen troligtvis kommer att jobba mer aktivt för att få tag på det. Och i den strävan kan vi lätt hamna i kläm, genom fingrar som slinker in mellan hårda tänder eller rent mentalt därför att vi tycker att det är jobbigt att vår häst “tigger”. Det är många hästar som får stämpeln “alltför godisfokuserade för att kunna tränas så”. Jag säger snarare – ju större godisgris desto bättre träning!

I will always choose a lazy person to do a difficult job. Because, he will find an easy way to do it. – Bill Gates

JA – att träna en häst som över allt annat vill krypa ner i fickan och tömma den på varenda liten godisbit KAN vara frustrerande. Men det är också den hästen som kommer att jobba absolut hårdast för att få tag på det eftertraktade godiset. För oss handlar det bara om att sätta villkoren.

En häst som inte riktigt vet vad som ska göras eller som, så att säga, glömmer bort att tänka i sin iver, kommer att ta till det beteende som lönat sig mest i bakgrunden. Det är inte ovanligt att ett sådant beteende till exempel är att nypas, knuffas, pilla på kläderna eller att skrapa med frambenet. Kanske har vi inte ens märkt att vi belönat såna handlingar. Kanske har vi helt oskyldigt velat mata vår söta häst, stoppat handen i fickan och innan vi ens hunnit få fatt i en godisbit så är hästen där och brötar. Inte helt trevligt, men vi hade ju faktiskt visat att vi tänkte ge godis så då får vi ju också fullfölja. Känns det bekant? Vad som händer där är att handen i fickan har blivit en signal som hästen känner igen. I hästens huvud är det som vi uppfattar som påträngande helt enkelt ett sätt att få tag på maten fortare. Vi har alltså tränat vår häst till att handen i fickan betyder “kom hit och knuffas” och så kommer det godis!

För att vända detta måste vi ersätta det beteendet mot ett vi hellre vill ha. Jag rekommenderar att lära in ett säkert beteende som första, snarare än något roligt trick (så som pussas eller att lyfta frambenet). Exempel på säkra beteenden kan vara att hålla mulen stilla intill handen utan att ta godiset, att vända bort huvudet för att “fråga om lov” eller att backa undan. Jag hävdar dessutom starkt att dessa beteenden ska läras in utan någon som helst påverkan från oss (till exempel att vifta till om hästen blir för påstridig)! Det har vi nytta av i den framtida träningen, då hästen får lära sig att tänka själv utan att vi behöver vara där och tala om vad hen ska göra. Tycker man att det är jobbigt eller obehagligt när hästen blir närgången kan man använda sig utav en skyddsbarriär, till exempel ett staket eller en boxvägg. Då kan man ställa sig på det avståndet man tycker känns bekvämt, utan att hästen kan nå en om man inte vill.

Sedan gäller det att ladda upp med godis och en stor dos tålamod! Nu måste hästen få prova, prova och prova igen och bli belönad VARJE GÅNG det blir rätt men också BARA då. Jag personligen brukar lära in att hästen ska titta bort från handen, det är tydligt för hästen att förstå och enkelt för oss att se när det blir rätt. För att lära in detta lägger jag godis i handen och sträcker ut armen med öppen handflata. Så fort hästen försöker ta godiset stänger jag handen och försöker att stå så stilla som möjligt. Har jag en lite mildare häst låter jag henom undersöka, slicka på handen osv utan att göra något. Är det snarare en häst som kan ta till tänderna använder jag mig av skyddsbarriären och står på ett sådant avstånd att hästen inte når mig.

Ett filmklipp publicerat av Norah Kohle (@horsebalance) Feb 3, 2016 kl. 1:03 PST

Det tar olika lång tid från häst till häst, men ganska snart brukar hästen testa att ta bort mulen från handen. Då gäller det att vara snabb! Markera att det var rätt (med en klicker eller ett ord, till exempel “Japp!”) och tryck in godiset i munnen på hästen. Ja, tryck in det. Vi vill hindra att hästen hinner vända tillbaka mot handen INNAN hen har fått godiset. Annars lär vi bara in att titta bort, men sedan återkomma och hämta godiset själv… Det är viktigt att det är godiset som kommer till hästen och inte tvärtom. Tänk också på att alltid ge godiset med utsträckt arm långt bort från kroppen, för att förstärka att mat aldrig kommer från fickorna.

Upprepa tills du märker en markant skillnad och att hästen börjar titta bort relativt snart efter att du plockat fram godiset.

Något annat att tänka på är vilken typ utav godis du använder dig av. Hästgodis man köper i affären är, tyvärr, inte mycket att ha… För det första är de inte alltid helt nyttiga, och för det andra så är de alldeles för stora. Jag själv använder mig alltid av helt vanliga pellets, och ger en-tre st per gång. Hästen får inte bli “mätt” efter fem gånger! I enstaka fall kan man ge en hel näve t ex lucern eller korn, om man har en häst som blir stressad av för små bitar. Men i de allra flesta fall är ju mindre, desto bättre.

Var noga med att ovanstående gäller ALLA GÅNGER! Det vill säga även när ni inte “tränar aktivt”. När du ger godis efter att ha tagit av grimman, när du har sadlat, när du säger hejdå… Hästen får aldrig få godis utan att erbjuda det säkra beteendet. Vi vill att det ska bli ett “default-beteende” som alltid ligger nära till hands för hästen. Först när detta sitter säkert, kan ni gå vidare till att träna annat. Detta gör träningen rolig och bekväm för både häst och människa!

Följ min blogg med Bloglovin så blir det enkelt att hålla koll på när jag uppdaterar bloggen.