Den största delen av det här inlägget publicerades ursprungligen i april 2014 på min förra blogg. Då jag och Zandra nu varit igång igen tänkte jag att det kunde passa bra att än en gång lägga upp den här lilla listan. För en vecka sedan steg jag upp, hämtade Conny i hagen och red upp i skogen medan det fortfarande var beckmörkt ute. Fotografering i morgonljuset stod på schemat. Bilderna blev så fina, jag är överförtjust i tonen Zandra fick till!

Men för att komma till ämnet; Det här är sådant jag snappat upp och kommit fram till under åren och de tillfällen då jag och hästarna jobbat med fotografer!

* Först och främst det mest uppenbara – en ren häst! Det är givetvis mer attraktivt med en ren häst på bild än en skiten. Däremot är jag inget stort fan av att det ska vara “överperfekt”. Manen måste inte ligga spikrak, det är helt okej med lite lera runt hovarna och päls under hakan. I mina ögon är bilder och hästar vackrast om det ser ut som att man fångat vardagen, när det inte är helt uppstyltat och stelt. Självklart finns det tillrällen då man vill ha “tip top” också, men för de allra flesta fotograferingar är det absolut godkänt att hästen ser ut som just en häst.

* Din egen klädsel bör matcha hästen. Har du en svart häst och ska fota i ett vinterlandskap eller vid stranden är det inte kanonsmart om du själv är helt ljusklädd. Kontrasterna blir alldeles för starka och för att hästen ska synas kommer du behöva bli helt överexponerad. Satsa på färger som harmoniserar med din häst!

* Så vida du inte ska ta frihetsbilder med “action” är det inte att rekommendera att ta hästen direkt ur boxen till fotograferingen. Där kommer troligtvis finnas en del överskottsenergi och eventuell instängd oro som kommer behöva komma ut på ett eller annat sätt. Det blir jobbigt för dig, fotografen och framförallt hästen. Att fotografera när hästen gått i hagen eller i alla fall fått sig en promenad/ett lättare pass är bäst!

* Förvänta dig inte att hästen är en fotomodell. Hästen förstår inte att ni posar inför en fotograf som ska ta snygga bilder på er. Är det något du vill att hästen ska göra på bild, är det alltså en bra idé att ni först klarar av det i ensamhet. Och därefter helst med publik och lite press så att du inte blir spänd eller stressad när ni ska fotografera. Det bygger ingen god relation att dra ut fotograf för att föreviga hästens nya trick när ni precis lärt er! Risken är stor att du beter dig annorlunda och gör hästen orolig, och då ramlar ni flera steg nerför trappan.

* Det troligtvis säkraste sättet att få hästen att spetsa öronen och se pigg ut är att spela upp ett hästgnägg. Det finns flera olika appar för detta, bland annat “HorsePiano”. Men använd det sparsamt för hästarna räknar lätt ut att man luras…

 

Veteranen Conny har för länge sedan tröttnat på plastpåsar, prassel i fickan eller gnäggande appar. Här fick jag hans uppmärksamhet genom att klättra upp i ett träd… If it’s stupid but it works it ain’t stupid, eller?

* Att lära hästen “plats” är ovärderligt vid fotografering, främst om ni vill ta porträttbilder. Glöm tyglarna eller repet som försvinner ut ur bilden, kan hästen stå för sig själv öppnar det upp möjligheterna enormt! Men återigen, det är inte smart att komma på det dagen före och försöka lära hästen under fotograferingen. Börja öva på en störningsfri plats, till exempel stallgången, och ta det i myrsteg.

* Tänk efter en och två gånger om ni ska ta “springbilder”. Har du som ambition att kunna jobba med din häst löst och även utanför ridbanan? Då är det inte fel att fundera över hur mycket du vill riskera för att kunna ta fina bilder. Vill du ändå skicka din häst ifrån dig, gör det på ett sådant sätt att det inte går att misstolka men skräm inte hästen för guds skull. Och över-belöna när det är dags att ta på grimman och avsluta.

* Håll koll på fotografen, speciellt om ni tar bilder när ni är i rörelse. Ibland ändras ljuset så att fotografen måste ställa om kameran, och det är inte roligt om det händer precis när det går som allra bäst. När hästen samlade sig lite extra i galoppen, stegrade extra högt eller vad det nu kan vara. Därför är det bäst att försöka hålla koll på när det fotograferas och när det pausas. Det är ganska skönt för dig och hästen också att passa på att andas lite! Ska ni galoppera längs en väg eller liknande, var säker på att fotografen är beredd.

* Det är heller ingen dum idé att be att få se ett par foton i kameran när ni hållt på ett tag, för att få en bild av hur ni ser ut. Då får du chans att ändra sådant du inte tänkt på – sträcka på dig, fixa till pannbandet eller vad som helst.

* I den allra största utsträckningen blir bilderna, och speciellt porträtt, finast om du tittar åt samma håll som hästen. Det gör att ni ser mer samspelta ut och bilden blir mer harmonisk.

Jag hoppas att ni har nytta av mina tips. Fråga gärna om det är något ni funderar på. :) Och glöm inte att besöka Zandras hemsida! Fler av dessa fina bilder dyker upp på min Facebook-sida och Instragram.

I samband med att jag började träna för Arne fick jag även nys om Fürstliche Hofreitschule i Bückeburg, där Arne jobbade i ett antal år. När jag först hörde talas om en hovridskola i Tyskland drogs tankarna ganska naturligt direkt till Spanska Ridskolan i Wien. Där var jag för tre år sedan och även om det på många sätt var en häftig upplevelse så var jag tyvärr inte särskilt imponerad av hästträningen. I mina ögon är det i princip modern ridning i barockutstyrsel med lite tricks invävt. Parantes: Som ni säkert förstår har jag ingenting alls emot tricks. :) Men jag tycker det är synd med förväxlingen mellan historisk ridkonst och trickträning. Det vanligaste exemplet är väl det felaktiga användandet av ordet levad för att beskriva en vanlig stegring eller i bästa fall pesad. Därmed inte sagt att man inte kan utöva den historiska ridkonsten med samma filosofi som trickträning…

… Och det leder mig naturligt tillbaka till ämnet. Jag kollade upp den tyska hovridskolan och slogs genast av glädjen som verkade genomsyra allt arbete. Träningen ska ske på hästens villkor och ryttarens uppgift är att locka fram lekfullheten och stoltheten hos hästen. Det är precis så Fürstliche Hofreitschule Bückeburg beskriver sig, och när jag såg det blev jag omedelbart sugen på att åka dit.

Till vänster Rebecca Güldenring, foto av Nikki de Kerf. Till höger Diana och Wolfgang Krischke, foto lånat från hemsidan.

Så jag hörde av mig till dem och frågade om de kunde ta emot mig och min lurviga ponny för en veckas träning. Jag fick svar att vi var välkomna och nu har jag precis kommit tillbaka hem efter vår resa. Vi packade transporten full och begav oss iväg lördagen för drygt en vecka sedan. Conny är alltid otroligt enkel och behaglig att ha med sig, men det brukar märkas att det inte är hans favoritsysselsättning att åka bort… Han blir helt enkelt väldigt “tyst”. Det är väl kanske positivt för många men för mig är det ett tecken på att nervositeten virvlar på insidan. Men! I samma ögonblick han kom in i transporten nu ställde han sig och käkade, och så fortsatte det under hela resan. Det var precis som att han insåg att han skulle få stå där inne ett tag, så ingen idé att “tjura”. :) Det är en otrolig befrielse att ha kamera i transporten, så att man hela tiden har full koll på vad hästen har för sig. När vi körde över Öresundsbron tittade Conny mycket konfunderat ut genom fönstret… Det är ju inte varje dag fälten och skogarna byts ut mot ändlöst vatten!

Dag ett tog vi oss ner till Lolland. Där hade jag i förväg ordnat B&B till mig samt ett ställe där Conny kunde få komma ur och vila under natten. Vi tog en kort ridtur för att kolla in omgivningarna, sedan fick Conny gå några timmar i hage för att slutligen ställas in i en mysig box över natten. Han var vid gott mod hela tiden!

Strax efter åtta morgonen därpå stod vi på färjan Rødby-Puttgarden och det fullkomligt dånade nere på däck. Hade jag varit en häst, instängd i en transport, kolmörkt runt omkring och med allt det oväsendet hade jag troligtvis flippat ur. Men Conny han stod så lugnt, vred lite på öronen och tittade på mig som “Vad är det nu för upptåg du tar med mig på?”. Jag blir så otroligt både glad och stolt när jag ser hur vår träning och relation hjälper honom att ta sig igenom såna här fullständigt onaturliga situationer.

Ett filmklipp publicerat av Norah Kohle (@horsebalance) Aug 21, 2016 kl. 8:57 PDT

När vi körde ut från färjan på tysk mark väntade en lång, seg dag med körning i oändliga bilköer. Det är egentligen “bara” 35 mil ner till Bückeburg från Puttgarden, men på grund av det långsamma tempot kom vi inte fram förrän ganska sent på eftermiddagen. Då var Conny ordentligt trött, men fortfarande vid gott mod och promenerade stencool in i sin box bredvid en oerhört stimmig hingst. Han hoppade omkring och skrek på andra sidan gallret, men Conny tittade mest på honom och såg ut som “Jaja, då säger vi väl så”.

Efter att han fått vila ett tag och min utrustning kommit på plats tog vi oss ut på en promenad. Hovridskolan ligger mitt i staden, bara ett stenkast från Schloss Bückeburg med tillhörande slottspark. Till min stora lycka visade det sig att man får rida och promenera med häst överallt! Vilken lyx att få vistas i en så vacker miljö med min fyrbenta bästis.

En god natts sömn senare var jag tidigt nere och kollade till Conny. Han verkade må bra men var väldigt pigg på att komma ur boxen. Han går ju normalt på lösdrift och det där med installning är ett oerhört dumt påfund enligt honom. Vi startade dagen med en promenad i parken, därefter gick jag och handlade och tittade på en föreställning/demonstration av beridarna innan det var dags för vår första lektion.

Det blir ett ändlöst långt inlägg om jag ska gå igenom pass för pass så det får bli en summering istället. Fokus låg under veckan på utveckling av piaffen främst från marken samt mer intensitet i sidvärtsrörelserna, kort och gott. Att träna för “hovryttmästaren” Wolfgang var en ren fröjd, med hans mjuka inställning mot hästen och oerhörda kunskap. Jag fick ett par aha-upplevelser framförallt med min egen sits… När man mest rider för sig själv är det ju lätt att tro att man gör en massa saker när man i själva verket gör något helt annat. ;) Så det var nyttigt för mig att bli ordentligt och intensivt drillad, och så får jag kämpa för att påminna mig själv här hemma.

Eftersom jag var själv där nere blev det inte så mycket dokumenterat på våra lektioner, men jag har en bild att bjuda på från vårt allra sista pass i lördags. Här övar vi på piaffen med Rebecca Güldenring.

Efter nio intensiva lektioner, många härliga promenader i parken, 35-gradig värme, tre demoshower och en familjeshow från beridarna (nu har jag bland annat träffat tyska Pippi Langstrumpf och sett en livs levande enhörning), var det dags att packa in allt och bege oss hemåt igen. Conny tog det även nu otroligt bra men det syntes på honom att han började bli trött på att åka transport. När vi anlände på samma ställe i Danmark igen travade han glatt ut i sin lånehage, rullade sig ordentligt och verkligen njöööt av friheten. Även söndagens resa som var sista etappen flöt på hur bra som helst, och det var en störtlycklig kille som äntligen fick komma ut på sina egna marker efter en dryg veckas frånvaro. Han letade upp den allra lortigaste fläcken i hagen, gnodde in sig från topp till tå och visade bestämt att han var klar med hovstallar. ;)

Överlag är jag jättenöjd med vårt äventyr och jag sitter nu på många nya erfarenheter, tankar och reflektioner. Conny ska få några dagars välförtjänt vila och sedan ska vi göra vårt bästa att förvalta våra nya kunskaper på hemmaplan! Här nedan är några bilder från de fantastiska miljöerna runt Fürstliche Hofreitschule Bückeburg.

Dryga sex år har det gått, sen jag hämtade hem Leia från Skåne och vi tog våra första steg på vår gemensamma resa. Och vilken resa sen… Så mycket vi har upplevt tillsammans sen den dagen! Leia är en verkligt speciell själ och jag kommer för alltid vara tacksam för allt hon lärt mig. Kontrollen över den inre energin är en stor del av mitt arbete med hästar och jag hade inte varit där jag är på det planet om det inte varit för Leia.

Vi lärde oss det där med inridning tillsammans. Hon var sutten på när hon kom till mig, och jag hade aldrig ridit in någon häst förut. Vi gjorde det på vårt vis. Det var inte lätt… I början gick det faktiskt mest bakåt än framåt när vi rörde på oss. En kurs i motivation fick jag, när Leia bad mig förklara varför hon skulle gå omkring med mig på ryggen. Jag som på den tiden var fast besluten vid att alla hästar föredrog att ridas utan huvudlag, fick snopet acceptera att Leia tyckte sådan ridning var fullkomligt meningslös medan dressyr tydligt var hennes grej. Alla timmar vi spenderade ute på diverse grusvägar, när Leia bestämt sig för att inte ta ett enda steg till och jag fick testa allt jag kunde komma på. Vi har haft många och långa diskussioner under åren som gått och varje gång har jag kommit fram till jag lärt mig ytterligare något av Leia.

Första gången på Leias rygg.

Trots allt kämpande har jag och Leia haft så otroligt mycket roligt tillsammans, framförallt på senare år när jag börjat förstå henne på ett annat sätt. Jag har aldrig träffat en så positiv häst som hon… Det finns de som säger att hästar inte kan le men jag hävdar bestämt att Leia har ett stort leende i sitt ansikte. Varje dag! :)

 
Men.

Livets väg är krokig och oförutsägbar och efter en lång tids vånda och funderande kom jag i våras fram till att jag behövde hitta ett nytt hem till henne. Jag sköt upp det länge och försökte in i det sista att hitta lösningar för att kunna ha kvar henne hos mig, men det gick helt enkelt inte ihop på ett sätt som kändes schysst mot Leia. Jag var dock fast besluten att inte nöja mig med något annat än det allra bästa – och Leia skulle i allra högsta grad få vara delaktiv i beslutet om vem som skulle bli hennes nya människa.

Och för en vecka sedan sa Leia “JA” med stora bokstäver till Ulrika och Teddy. Ulrika har varit elev hos mig sedan sex år tillbaka även om vi inte träffats så ofta. Jag har lämnat alla våra lektioner med ett leende och en skön känsla inombords och faktum är att jag tänkte på Ulrika både en och två gånger när jag bestämde mig för att börja leta nytt åt Leia. Så ni kan tro att jag blev glad när hon hörde av sig och visade intresse! Och såklart ännu gladare att även Leia visade sitt samtycke när Ulrika och Teddy kom och hälsade på förra helgen.

Så i helgen körde jag ner henne till hennes nya hem. Hon tog både resan och ihopsläppet i den nya flocken riktigt bra, och jag lämnade henne med en go känsla i magen. Nu hoppas jag bara att hon ska trivas med sina nya kompisar och att allt känns fortsatt bra mellan henne och hennes nya människor. Det kommer vara tomt här hemma utan henne, och känns inte lite konstigt att ha lämnat bort en av mina familjemedlemmar… Men jag känner mig trygg med att Leia fått det allra bästa och jag har stort förtroende för Ulrika och Teddy. Så lycka till Leia, och tack för allt kompis!! ♥

Som jag skrivit tidigare har jag i år fokuserat lite mer på dressyr. Tidigare har frihetsdressyren varit min och Connys huvudsyssla medan dressyren legat lite mer i bakkant, vilket såklart gjort att vi inte utvecklats i någon rasande hastighet direkt. Det vi gjort i frihetsdressyren har självklart speglats även i dressyren – blir galoppen i frihet bättre har vi nytta av det även när vi tränar dressyr osv. Jag är glad att jag lagt ner så mycket arbete på frihetsträningen med Conny, för utan den tror jag inte han varit så stark och frisk som han är idag. Att han fått bygga upp sig på sina egna villkor utan några begränsningar från mig har lett till att han lärt sig arbeta med sin egen kropp på ett hälsosamt sätt utan att jag behöver tala om för honom hur han ska göra. Och jag har lärt mig att kommunicera med honom med mitt kroppsspråk och energi som primär hjälp. Det innebär att när jag sätter träns på honom har vi redan en stark grund och tränset kan användas till det allra ”pilligaste” arbetet.

När jag kom hem från Tyskland var jag proppfull med inspiration och nya idéer för hur jag skulle ta dressyren framåt. Känslan från ridturerna på framförallt Arnes P.R.E Max satt kvar i kroppen när jag hoppade upp på Conny och det har varit oerhört nyttigt att fått känna vad vi strävar efter.

Då min paddock är hyfsat liten och har blivit ganska dålig i underlaget har vi spenderat en hel del tid i ridhuset som ligger ca 20 minuters körning bort. Inte bara har vi ordentligt med plats att röra oss på – men titta vilken fantastiskt inspirerande miljö! Här kan vi traggla öppnor och slutor i en oändlighet framför de stora speglarna med trädens skuggor på utsidan. Dessa bilder är från ett riktigt härligt pass häromdagen; vi har så roligt tillsammans min lilla ponny och jag!

När man får syn på sig själv i speglarna gäller det att sträcka upp sig.

När vi värmer upp från marken får jag chans att se hur Conny känner sig, hur han arbetar med kroppen och vi blir lite mer i synk med varandra än om jag hoppar upp på ryggen direkt.

Arne gav mig riktigt bra tips på hur jag kunde introducera piaffen till Conny. Han har varit en riktig superstjärna och plockat upp det riktigt fort! Vi har lååång väg kvar innan det kan kallas korrekt piaff… Men en bra bit har vi kommit. :)

Efter samlingen travar vi framåt för att behålla energin och tryck i bakbenen.

Frihetsdressyren hjälper dressyren och dressyren hjälper frihetsdressyren. Efter att vi började jobba med piaff har Conny börjat bjuda på slutor och samlad skritt även i löslongering.

Att hålla en form i skritt har alltid varit svårt för oss. Galoppen har varit luftig och samlad, traven lång och låg och skritten varken eller. Men på sistone har Conny verkligen börjat lyfta sig vilket är jätteroligt att se.

I våras fick Conny en del behandlingar då det visade sig att en skada i bogen han hade för över ett år sedan fortfarande låg och spökade. Efter att ha lossat på de spänningarna har rörligheten i bogarna ökat avsevärt! Spansk skritt är en utmärkt övning för att hjälpa hästen lyfta upp sig och jobba genom hela kroppen.

Bara för att jag sätter träns på Conny betyder det inte att jag tar ifrån honom hans rätt att uttrycka sig. Här tyckte han att vi gjort tillräckligt med spansk skritt, och föreslog något annat…

… Och en så söt stegring kan man ju inte annat än le åt. :)

Världens sötaste åskådare såklart.

Mycket beröm och glada hejarop!

Vi övar piruetter runt diverse föremål. Det blir väldigt tydligt exakt var våra svårigheter sitter… Till exempel måste jag verkligen fokusera på att sitta ordentligt på insidan, och inte svanka vilket leder till en låst höft.

Nu är det inte länge kvar innan vi packar in oss i transporten och drar till Tyskland och hovridskolan. Vi har aldrig varit iväg på något sådant äventyr tillsammans förut, men jag känner verkligen att jag och Conny är så bra förberedda vi bara kunnat bli. Drygt en veckas träning blir det och det ska bli så spännande!

Tack än en gång Zahlo Foto för dessa fina bilder på min havspärla!

Sen senast jag skrev har jag hunnit vara på semester och kommit hem igen. Nu är jag tillbaka på jobbet och full av inspiration! Jag har det här året lagt mitt fokus på att vidareutveckla mig inom dressyren, och som hjälp på den resan har jag valt Arne Koets.

Arne är ursprungligen från Nederländerna men är numer bosatt i Tyskland där jag besökte honom häromveckan på min semester. Han är från början inriktad på HEMA (Historical European Martial Arts) och kom att bli en av världens bästa på historisk dressyr och beriden stridskonst när han plockade med sig sina erfarenheter upp i sadeln. Arne har en naturligt ödmjukhet mot hästen, är pedagogisk mot både häst och människa och hans kunskaper i kampkonsten gör att han noterar alla små skiftningar i ryttarens kropp – som såklart påverkar hästen på olika sätt.

Träning med Arne innebär alltid fullt fokus på kroppsmedvetenhet och jag blir för varje gång lite mer medveten om hur omedveten jag är… :) Jag fick den stora äran att rida Arnes hästar när jag var nere hos honom, och det var en upplevelse i sig. Den vackra P.R.E-valacken Maximilian var något alldeles extra och jag fastnade lite särskilt för honom, troligtvis för att han påminde om en större version av min Conny… Även lusitanohingsten Sultan gav mig många nyttiga lektioner i balansen mellan avslappnad men ändå specifik.

 

Arne på Sultan och jag på Max.
 

Att kombinera fäktning med dressyr är nyttigare än man kan tro. Även om alla inte drömmer om att fäktas till häst så blir man oerhört medveten om hur man sitter, var man har sin häst, och vilka delar som behöver fungera bättre, och det har man såklart nytta av i all ridning. Jag har en tendens att svanka i ryggen, vilket leder till låsta höfter som blockerar hästens rörelser. I fäktningen blir jag påmind om att sitta tillbaka – annars blir jag en lätt måltavla när jag inte kan flytta min häst som jag behöver. ;) Och det är något jag bär med mig i all ridning numer, och som gjort stor nytta för mig.

Biomekanik är relevant oavsett vilken inriktning man har, och det gäller såväl hästens fysik som ens egen. Jag är glad att jag valt det här spåret, för jag känner redan att det hjälper mig att prestera som instruktör… Både i markträning och ridning – frihetsdressyr eller med utrustning.

Det var ett tag sedan jag och Zandra teamade upp senast, men i slutet på maj var det dags igen. Strandbilder är ju något extra och jag är så glad att vi bor så här på västkusten, så att det är så enkelt att köra ner till havet med Conny för ett dopp.

Han är faktiskt inte överdrivet förtjust i havet. Vattnet är aldrig några problem, han går i utan eftertanke, han gör allt jag ber om och sköter sig överlag galant, men det är något med miljön där som höjer pulsen på honom. Vi har heller inte varit där tillräckligt ofta för att det ska bli vardag. Han är ju lite speciell på det sättet Conny, bombsäker när det gäller föremål, människor osv, men väldigt lättpåverkad av miljön. Han kan bli oerhört stressad ute i skogen eller, som här, på stranden.

I alla fall, det jag ville komma till var att trots att Conny är långt utanför sin komfortzon i den här situationen, så är han så otroligt duktig. Följer mig löst ut i havet, gör en fin löslongering och kan till och med lägga sig ner i den blöta sanden. Är det inte ett bevis på mod så vet jag inte vad! Att möta sin egen rädsla.

Tänk att vi haft varandra i ett dussin år nu. Och det bästa av allt är att vi ständigt fortsätter att utvecklas, både som träningspartners och som bästa vänner. Vår relation blir allt djupare och vi upptäcker nya dimensioner i vårt lärande för varje träningspass. Jag är en lyckans ost, som får ha denna pärla vid min sida. ♥

Tack Zandra Ahl Olausson på Zahlo Foto för de fantastiska bilderna!

Leia började “dansa” med mig väldigt tidigt in i vår bekantskap. Jag märkte snart att om jag började röra mig i takt med henne när hon sprang ute längs spåret, så kom hon snabbt närmre och följde mina rörelser. Att få känna på den lätthet som Leia utstrålar när hon leker med mig, det har gjort mycket för min känsla för energi och kroppsspråk. Jag upplever att har man bara en bild av hur det kan kännas eller vad man vill åstadkomma, så har man mycket lättare att introducera det även för en häst som kanske inte har den biten naturligt. T ex min Conny – som är en lite mer tillbakadragen individ i grunden. :)

Det är såklart också viktigt att uppskatta och ta tillvara på det varje individ vill eller kan visa upp. Leia är inte heller världens sportbil eller den som föredrar att skutta omkring framför att ta det lite mer lugnt…

Men hon har en naturlig önskan att interagera och det har jag i högsta möjliga mån försökt ta tillvara på. Just att ta det lugnt, bara stå och filosofera en stund eller bli kliad på något gott ställe, är önskvärt för Leia och därför använder jag mig av det för att motivera fram den andra biten. Naturligt är hon kanske intresserad av att slänga lite med huvudet och lyfta benen lite högre i något galoppsprång.. sedan tycker hon att det räcker. Genom att säga “WOW! Vad du kan! Tack!!” varje gång hon erbjudet det och belöna henne med det hon vill ha (vila/kli/karameller) blir Leia motiverad att visa mer, och mer, och mer. Och innan jag vet ordet av så dansar min vackra häst runt omkring mig och utstrålar “Se på mig!” :)

Tack till Dubarry of Ireland som sponsrat mig med byxor och stövlar.

Vi gillar olika! Olika är bra!

På sistone har det blivit mycket dressyr för mig och Conny. Vi ska på kurs med Arne Koets nästa helg och vill ju såklart vara lite trimmade inför det. Jag tränade för Arne med Leia i höstas, och trivs verkligen med hans filosofi och ödmjuka attityd till hästen. Nu är det alltså Connys tur och vi känner oss riktigt på G! Connys galopp har aldrig känts bättre förut och han har en helt ny självsäkerhet i dressyrarbetet. Riktigt roligt har vi haft under våra träningssessioner.

Men variation är viktigt och därför drog vi igår fram lite bommar att leka med. Conny älskar att hoppa. Ibland lite för mycket, så att det går i en väldans fart och man bara får försöka hänga med. :) Han är ju före detta tävlingshäst och har därför stenkoll på allt det där med taxering och så vidare. Tur det – för jag är inget annat än en glad amatör! Mitt jobb är bara att förbereda honom bra mentalt, så att han tar sig an hoppningen med harmoni istället för att liva upp sig alldeles för mycket. Gårdagens pass var rakt igenom kanonhärligt! Det är svårt att inte bli på gott humör av sånt här ljuvligt vårväder, men en glad och tillfreds ponny gör det inte sämre!

Så här ser en förstklassig passage ut, om man ska lyssna på Conny. Vi har lite arbete kvar att göra på det. ;)