Jaha, då har vi redan tagit oss halvvägs genom 2017. Man är ju som en guldfisk… lika förvånad varje år att tiden går så fort. Men det här året har det verkligen hänt otroligt mycket på ganska kort tid.

Någon gång runt årsskiftet började jag förstå att det snart var dags att se sig om efter en ny individ att introducera i teamet. En ny häst, alltså. Conny började tacka för sig efter ett helt fantastiskt år 2016 men jag hade egentligen ingen brådska med hästletandet. Slängde ut lite krokar, kontaktade några olika förmedlare för lusitano och P.R.E… Planen var att åka ner till iberiska halvön någon gång under våren/sommaren och sedan ta emot hästen fram på höstkanten. Jag visste att gården jag haft som bas de senaste nio åren skulle säljas och tänkte att flytten skulle ske runt juni. Lugnast att ta emot en ny häst efter att jag flyttat.

Men så sköts försäljningen av gården fram och plötsligt hade jag bokat en resa till Portugal. Det var ju fortfarande ingen garanti att jag faktiskt skulle hitta en häst jag gillade men visst var det pirrigt.

Haha. Så står jag här, några månader senare, med TVÅ… Som det kan bli.

Så det har helt klart varit en fullspäckad vår. Jag har dessutom jobbat mer med företaget än nånsin så det har gällt att hålla tungan rätt i mun för att rodda ihop det. Tre resor upp till Stockholm, oräkneliga turer ner till Skåne, Värmland, Jönköping, Småland… Hundratals meter staketbyggen för träningshästar och hingstarna. Egna kompetensutvecklingsresor till Tyskland, Blekinge, Lidköping m.m. Intervjuer, teorikvällar, uppvisningar… Listan över allt som hunnits med hittills i år är lång!

Just nu jobbar jag med att ta tag i de sista väntande e-mailen, lite sista minuten-bokföring och i eftermiddag har Conny ett modelljobb. På söndag bär det av till Arne i Tyskland igen för en veckas träning. Sedan blir det förhoppningsvis några lugna veckor för vila och återhämtning. Fast vem försöker jag lura, med fyra hästar är det väl egentligen aldrig helt lugnt. ;)

Vill i alla fall säga ett stort TACK till er alla som är med på den här galna resan. Det hade inte gått utan er och jag älskar verkligen mitt jobb. Hoppas att ni alla får en ljuvlig sommar. Vi ses i augusti. :)

… är nog frågan jag fått flest gånger de senaste veckorna. :)

Det är ju mest prat om Jaquetão just nu så jag förstår att folk undrar. Det är inte helt lätt att svara på för på vissa plan har Silverhästen tagit enorma kliv framåt, på andra plan blir det nästan värre. Ju mer han landar här, desto mer hintar om att allt inte står helt rätt till ser jag. Dels är jag helt säker på att han har någon form av problem med rygg och/eller bakben. Han har ett lite märkligt rörelsemönster – jag skulle tro att han är överrörlig – och vill inte alltid lämna ifrån sig framförallt höger bak när jag ska kratsa eller verka.

Utöver det har jag mina misstankar om lite andra inre problem som visar sig genom olika beteendestörningar. Vår största utmaning just nu är att få upp hullet på honom. Han såg rent förjäklig ut för några veckor sedan, nästan värre än när han kom. Han har liksom ingen ro att äta utan springer bara rundor – oavsett om han är inne eller ute. Men det har gått åt rätt håll på sistone så jag hoppas att det håller i sig!

Hanterings- och träningsmässigt går det bra. Han älskar att bli ompysslad och är jätteduktig när jag tränar med honom. Jag har tagit det väldigt, väldigt lugnt med honom, eftersom jag inte velat göra för mycket innan jag vet hur det står till med honom kroppsligen. Han slank ju så att säga med på ett bananskal när jag tog hem Jaq, så jag har ingen jättetydlig bild av var vi ska rikta oss utbildningsmässigt. Men prio ett är ju såklart att han ska bli trygg, börja våga ta för sig och kunna hålla fokus längre stunder.

Jag har kontakt med klinik för en framtida totalgenomgång, men eftersom han ska få bli kastrerad så snart det är möjligt väntar vi till efter det. Han har bara besvär med sina hingsthormoner, så jag hoppas att det ska hjälpa mycket bara att han får bli valack.

Bilderna och filmen i det här inlägget är från i lördags då vi jobbade lite löst. Det har vi gjort kanske en-två gånger tidigare så jag är väldigt imponerad över hans fokus! De andra hästarna gick dessutom alldeles bredvid paddocken vilket tidigare gjort honom helt galen. Så det går absolut framåt för honom, även om jag grubblar mycket på hur det står till där inne…

 Väldigt vacker är han i alla fall, min lilla Silverhäst. Både utvändigt och invändigt. :)

Hans fina repgrimma är mått-tillverkad av PlayLoveLearn.

Observera att min uppsittningstunna står bakom honom på originalbilden, men den trollade jag bort i photoshop för estetiken i bilden… ;) Förutom det är allt precis som det var “på riktigt”.

Igår, på midsommarafton, hade jag uppe Jaquetão i paddocken en sväng för ett kort träningspass. Det blev ytterligare lite sittande på honom, och han var precis lika obrydd som första gången. Lite mer bus och koncentrationssvårigheter, troligtvis på grund av vädret som var aningens svalare och de andra hästarna som gick precis utanför paddocken. Men han parkerade glatt upp sig flera gånger och lät mig sitta ett tag, innan jag klev av så att han fick springa iväg och rasta huvudet en stund. Jag vinner ingenting på att be honom stå kvar och fokusera när hans uppmärksamhet drar åt annat håll, då är det bättre att A) låta honom gå iväg och undersöka eller B) jobba med honom från marken för att hålla mig själv intressant.

Jag fick en fråga om jag har någon plan för hur jag ska gå tillväga framåt med inridningen. För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om just det där med en utbildningstrappa, där jag beskrev att även om jag har en plan är det alltid känslan som styr. Så även om jag har någon slags idé om i vilken ordning Jaq ska lära sig olika moment, så är jag helt öppen för att ändra mig om min känsla eller intuition säger något annat. Till exempel hade jag inte tänkt sätta mig på honom förrän han var helt sadelvan. Han har ännu bara haft en tunn barbackapadd på sig, ingen sadel…

Vad jag däremot är helt säker på är jag dels ska hålla väldigt lågt tempo på inridningen. Jaquetão är ju trots allt bara tre år gammal även om han redan ser otroligt välvuxen och “klar” ut. Med tanke på hur hingstarna klänger på varandra ute i hagen så är jag inte det minsta bekymrad över om han klarar att bära min vikt, men det är en väldig skillnad på lek och fokuserat arbete på volt m.m. Så prio ett är nu bara att sitta in honom ordentligt så att han vänjer sig vid att ha mig på ryggen.

Förutom att hålla lågt tempo så vet jag också att jag måste ha en väl befäst signal för gå framåt, och en ännu tydligare för stanna. Jag ska börja vänja in honom vid halsring från marken, så att jag har en signal han känner igen att använda mig av i det uppsuttna arbetet när det väl blir dags.

Men nu tänkte jag låta bilderna från igår tala för sig själva. :) Min härliga, goa, fina Jaquetão! Så glad jag är över honom!

Förutom Coolman som ju varit pensionär under hela “vår” tid, har jag bara haft hästar som haft väldigt svårt för galoppen. Det har lärt mig otroligt mycket om stärkande arbete… men det känns ju sååå lyxigt att nu ha en riktig Porsche att jobba med, som bara har det naturligt.

Fokuset är gott men kort. ;)

Men det är bara att vänta tålmodigt så kommer han tillbaka så småningom!

När man hittar det perfekta klistället…

Ge mig nomnoms!

Man blir trött av att använda huvudet!

Jag har låtit er följa med på vägen mot Jaquetãos inridning. Han har fått ha padd på ryggen, gjord runt magen, vant sig vid presenningar och stora bollar och senast jag skrev om inridningen hade jag precis hängt på honom för första gången. Jag skrev också då att vi hade en lång väg kvar innan jag gick vidare från hängandet…

När vi var i Lidköping i förra veckan kände jag hur vår relation och kontakt växte i rasande fart. Han uppvisade så många mogna sidor av sig själv och det blev tydligt att jag blivit någon att lita på, nu när vi var på en främmande plats. En morgon när jag kom ut låg både han och Conny ner och sov i sina hagar. Jag hade en gång tidigare fått gå fram till Jaq när han låg ner, så jag smög försiktigt fram och försökte förklara att han behövde inte resa sig upp. Han låg lugnt kvar och tittade på mig med glada ögon.

Vi hade en jättemysig stund där ute, med fåglarna som kvittrade medan hela resten av gården sov. Jag hittade det perfekta klistället på Jaquetão och innan jag visste ordet av satt jag i “sidosits” på ryggen på honom samtidigt som jag kliade på manken. Det kändes som en helt normal och trygg grej, så efter ännu en liten stund satte jag det ena benet på andra sidan om honom så att jag stod gränsle över ryggen. Fortfarande inte minsta antydan till reaktion – Jaquetão var bara helnöjd över uppmärksamheten. Jag kände att det hände mycket i vår kommunikation där och då.

I måndags hade jag uppe honom för ett enklare träningspass. Vi började titta på att ha bett i munnen, vilket inte var några konstigheter alls eftersom herren redan föreslår att han kan bära eller tugga på det mesta som kommer inom en nacklängds radie. Jag tänkte därför att vi lika gärna kan göra det till en lek – låt grejerna vara men titta här, den här får du gärna ta med munnen! Att lära hästen att ta bettet själv är något jag lägger stor vikt vid. Jag presenterar bettet, väntar på att hästen ska undersöka och förstärker omedelbart med karamell vid minsta intresse. Successivt ökar kraven tills hästen självmant stoppar in bettet i munnen.

Jaquetão lärde sig detta på en halv minut och gapade sedan villigt efter tränset. Han behöver fortfarande vänja sig vid att bettet ligger kvar i munnen, men vi har verkligen ingen brådska. Han ska inte tränas med bett förrän munnen är helt färdigutvecklad, men precis som med allt annat… allt som kan förberedas i god tid bör förberedas i god tid.

Under samma träningspass plockade jag fram tunnan för att låta honom vänja sig vid att ha mig högre upp. Han är nu helt obekymrad av att jag hänger på honom, men för att kunna ta mig vidare därifrån behöver jag stå lite högre. Senast jag stod på tunnan tyckte han att jag var lite otäck och ville helst ha mig rakt framför sig, så målet med dagen var bara att börja öka tryggheten för min nya position. Men jag hann inte ens ta mig upp på tunnan så hade han parkerat sig med ryggen i perfekt läge.

Det blev såklart mycket kli, karameller på andra sidan precis som vi övat på vid hängandet, klapp över ryggen och så vidare. För att göra det till en kort historia så ledde det ena till det andra och plötsligt satt jag på honom. Ögonblicket var rätt helt enkelt, det var ingenting planerat utan det bara hände. Både jag och Jaquetão var redo.

Jag klev av efter en liten stund men Jaq visade tydligt att jag gärna fick sätta mig igen. – Du når ju bättre att klia därifrån! tycktes han säga. Så jag satt på honom säkert fem-sex gånger och han var hur nöjd som helst. Ja, jag också såklart… :) Vilken fantastisk liten häst det är jag hittat.

Nu är det en månad sedan jag senast skrev och en hel massa har hänt! I slutet på maj arrangerade jag clinic med Arne i Tvååker där jag hade med mig Conny. Det var en riktigt bra helg, jag fick massor av inputs och aha-upplevelser kring sitsen, som jag dels haft enorm nytta av själv men även med framgång kunnat föra vidare till mina egna elever.

Jaquetão har utvecklats med rasande fart. Efter clinicen i Tvååker började en vild tanke gro i huvudet på mig… I mitten på juni var det dags för ännu mer Arne-träning, då han skulle komma till Lidköping för privata träningsdagar med mig och ett par andra från gruppen Equites. Tänk om jag kunnat ta med mig Jaq?! Jag hade inte haft en tanke på att åka någonstans med honom än på ett bra tag, men ni vet när man bara får känslan att man är redo, trots att det “borde” vara för tidigt… det kändes verkligen som att Jaquetão var redo.

Så vi la in en spurt med transportträningen. Jaq har inte varit svårlastad en enda minut, men jag ville ge honom massor av enkel, lättsam tid i transporten innan det var dags att åka. Han tog allt med ro så jag hivade in både honom och Conny och åkte på ett par kortare äventyr. Ena gången lastade jag ur honom hemma hos en vän till mig och tränade en stund på bortaplan. Han skötte sig alldeles strålande trots att det var en helt ny plats och hästar runtomkring.

Eftersom det skulle vara så lugnt i Lidköping kände jag att det vore den perfekta möjligheten att öva på att åka iväg. Jag hade egentligen inga planer på att faktiskt ha några lektioner med Arne, eftersom jag ju skulle ha med mig Conny också.

Resan till Lidköping gick som en dans. Vi stod en halvtimme på Landvetter flygplats klockan 23 i väntan på att plocka upp Arne innan vi körde vidare. Ca fyra timmar i transport blev det totalt och båda hästarna skötte sig strålande hela vägen. Väl på plats knallade Jaq ur transporten och in i sin lånebox utan att säga ett ord. När jag kom på morgonen dagen därpå låg han ner och sov… helt trygg med andra ord.

Jag hade ute honom på en kort promenad på området och han var så duktig! Någon enstaka gnäggning men han hetsade inte upp sig en enda gång, trots att det var hästar som ropade på honom från alla håll. Så med tanke på hans fantastiska temperament beslöt jag mig att ta en lektion med Arne.

Jag var helt mållös när vi var klara! Vilken häst! Tre år gammal hingst, på ny plats, ca en halvtimmes full fokus på mig. Så imponerande! Arne blev också förtjust i min fina portugis. Det blev så att jag hade en lektion om dagen med Jaq under de fyra dagarna vi var där. Jag fick många bra inputs och vi utvecklades verkligen tillsammans. Öppnor för hand och i longering, slutor längs staketet och så smått in på volt, galoppfattningar från samlad skritt med mera. Jag har verkligen en diamant, det gäller bara för mig att slipa till kanterna…

Conny och jag hade vår sista lektion för Arne tillsammans den veckan. Han har ju varit halvpensionär sedan i vintras men nu har jag beslutat att lägga träningen på hyllan helt och hållet. Vi fortsätter ha det mysigt och roligt ihop såklart, men träningskapitlet är avslutat. Erbjuder Conny tänker jag självklart inte säga nej… ni förstår nog hur jag menar.

Vi hade i alla fall ett par härliga ridpass under veckan och framförallt det sista var helt fantastiskt. Vi jobbade bara i skritt med öppnor och slutor… men känslan vi fick till slog allt och jag kände mig så nöjd med vår avslutning. Det var som att jag, Arne och Conny gemensamt kom fram till att göra det absolut bästa vi kunde en sista gång.

De fina bilderna är tagna av Erika Storbråten. Tack till hela gänget och Arne för en underbar vecka!
Min sadel är en Bückeburger som presenteras i samarbete med Taur.se.

Idag har jag och Jaquetão haft ett underbart pass tillsammans! Som jag skrev i mitt förra inlägg är han ganska sprallig, busig och lite “jäklig” ibland. Det är fantastiska kvalitéer såklart och jag vill behålla dem allihop. En häst som skojar och busar är en lycklig häst. Men jag vill också kunna ta ner energin och jobba lite mer samlat, kontrollerat, avslappnat. Ett sånt pass hade vi idag. Jaq var helt med på noterna, han hade glimten i ögat men det kändes som att rävarna bakom öronen gått och lagt sig någon annanstans idag. :)

På grund av detta kunde vi lägga mer fokus på det tekniska. Som jag också skrev i det förra inlägget kommer känslan i första hand, och när känslan är bra kan jag gå vidare till tekniken för att träna på det ena eller det andra. Arbete vid hand är något jag tycker är väldigt roligt och som också är riktigt bra träning för hästen. Det är en bra förberedelse inför ridning och lär hästen att arbeta med sin kropp på rätt sätt. Jaq har haft lite svårigheter att sänka huvudet, men det har blivit mycket bättre de senaste dagarna. Nu känns han lite mer stabil i den positionen så jag kunde börja be honom att ställa sig till höger och vänster. Inte helt lätt att stå stilla och böja sig när man lika gärna kan gå iväg med hela kroppen… Men han hittade verkligen en förståelse åt båda håll idag.

Han är bra stilig, den där Jaquetão do Pilar.

Höger är svårare för honom, även när han går sidleds ställer han sig helst åt vänster. Jag har till och med sett lite ojämnhet i takten bak när han travat åt höger, så det finns troligtvis något där som behöver komma loss. Så snart han känns trygg nog att tillåta att någon annan kommer och pillar på honom ska vi se om vi kan hitta vad som spökar. Tills dess jobbar vi lugnt och försiktigt.

Vi avslutade vår härliga session med pallträning. Idag är en stor dag, för jag har nu hängt på honom “på riktigt”! Ingen stödfot på pallen utan all vikt på ryggen. Han skötte sig alldeles strålande!! Jag har ju utmanat mig själv att göra hela inridningen utan huvudlag så han är helt fri att gå iväg precis när han vill. Men han verkar tycka det är rätt trevligt att stå där med ryggen mot mig och bli bjuden på karameller. Då kan man stå ut med att den där märkliga människan hänger och klänger lite. ;)

Vi har börjat kika på något som så småningom ska bli en sluta. I nuläget ber jag honom bara att komma in med rumpan utan att bry mig så mycket om ställningen. Han är så otroligt klok den här hästen – jag har från början bara behövt hålla pinnen i luften ovanför rumpan så har han flyttat den efter lite betänketid.

Finsmakare är han också. Min pinne är en kvittenpinne från Portugal och jag tror allt att portugisen kände igen smaken från hemlandet. ;)

Det är myyyycket mer träning som ska gås igenom innan jag går vidare från hängandet, han ska bli helt sadeltrygg och få bära på allt möjligt. Men att få hängandet att bli en naturligt del av allt det vi gör tillsammans, det är en bra förberedelse. Jag är så glad i min lilla lussebulle!

Jag har många gånger fått frågan om hur min utbildningstrappa ser ut, vad som är det första jag lär en ny häst och i vilken ordning de olika momenten kommer. “Var ska jag börja för att få en sån relation som du och dina hästar har?!” Jag står alltid lite handfallen och känner att jag inte har något bra svar.

Ni förstår, för mig, hela min filosofi, handlar det om känslan. Jag har tekniker, metoder och verktyg för att åstadkomma det ena eller det andra, men de står alltid i bakgrunden av den inre energin och känslan. Inget slår det. Därför har jag inget bra svar när jag blir tillfrågad vad man ska göra för att få en likadan relation som jag och mina hästar har. För det går inte. Jag har en relation med Conny, en med Coolman, en med Jaquetão och en med Importante. Alla hästarna har helt annorlunda relationer med alla andra människor de träffar. För att varje relation är unik.

Så även om målet är exakt samma med två hästar, kan tillvägagångssättet se ut på två helt olika sätt. Och därmed också ordningen de olika momenten kommer i.

Min känsla vägleder mig alltid när jag står framför en häst, såväl “ny som gammal”. Känns det bra, på alla sätt? Finns det friktion i relationen? Är det något jag vill som hästen inte vill? Vill hästen något jag inte vill? Mår vi bra tillsammans? Drar vi åt samma håll? Jag försöker att vara så autentisk, genuin och ärlig som möjligt. Det är lätt att fastna i gamla mönster och känna att “det har alltid varit så här”.

Vi kan ta hingstarna som exempel eftersom det ju är väldigt aktuellt just nu. Vad fokuserar jag på med dem?

Jaquetão är en ung, sprallig, lekfull, självsäker retsticka. Han har levt hela sitt liv med ett gäng grabbar utan några bekymmer i världen. Det har lett till att han är fylld med positiv energi (jag definierar energi som positiv = lätt att växla mellan olika lägen, negativ = fast i ett läge t ex stress) och hanterar det mesta med en klackspark. Det innebär också att han kan ha lite svårt för lydnad. Normalt sätt använder jag inte begreppet lydnad för att beskriva min träning, men faktum är att hästen måste lyda till en viss gräns för att kunna fungera i vårt mänskliga samhälle. T ex måste hästen kunna ledas, bindas upp och tillåta beröring. Det där med att ledas har vi diskuterat en del, Jaq och jag. I början gick han gärna med så länge det var kul, sedan kunde han tröttna och då var det inte så svårt för honom att dra repet ur handen på en. Han har slitit sig tre gånger sen han kom hit, som tur är i inhägnat område så det har inte varit några bekymmer. Men det är inte ett beteende man vill ska befästa sig. Därför leder jag honom med kapson tillsvidare, även om han blivit väldigt duktig på att låta sig ledas. Det viktiga här är dock att jag lägger inte min tillit i redskapet. Kapsonen är min säkerhetslina när det blir skarpt läge men vår kommunikation måste bli starkare än alla redskap i världen. Så även om det nu går väldigt bra att leda Jaq, måste jag fortsätta befästa beteenden jag vill se mer utav.

Något annat vi jobbar med är att tillåta beröring och tryck på olika delar av kroppen. Jaquetão är programmerad sen födseln att gnabbas och prata med både tänder och hovar. Så när han tycker att jag är irriterande, då svarar han helt enkelt genom att göra likadant tillbaka. Han har ännu varken bitit eller sparkat efter mig men jag måste förstå att det är hans sätt att kommunicera, och därför jobba proaktivt varje dag för att det inte ska leda till något otrevligt. Visa honom att om man står still och accepterar beröring går det fortare över – plus att man blir bjuden på karameller…

Den röda tråden med Jaq handlar alltså i nuläget om att polera bort en del av hans unghingst-beteenden men samtidigt behålla glädjen och lekfullheten hos honom. Jag är ömtåligare än hans hingstpolare men mitt mål är ju ändå att vi ska kunna leka tillsammans framöver. För att komma dit måste jag dock först se till att vi är inne på samma frekvens och att han är i en sinnesstämning där han kan ta åt sig information. Om vi sedan tränar på att flytta bakdelen eller backa eller låta mig röra vid öronen spelar inte så stor roll… han är en smart häst, så är han bara med mig mentalt fäster sig allt fort.

Silverhästen då. Om Jaq är bilden av positiv energi så är Silver negativ energi personifierad. Han hamnar oerhört lätt i ett väldigt stressat läge och därifrån kan det ta timmar innan han lugnar ner sig. Han är alltså inte i ett läge där han kan ta åt sig information, så därför jobbar vi inte direkt på något särskilt alls – utbildningsmässigt. Jag hjälper honom så gott jag kan med mina “meditationsövningar”, försöker ge honom ramar att hålla sig och vara trygg inom, och visar att han kan vända sig till mig för hjälp. Det blir bättre för varje dag. Han börjar inse att jag är ganska trevlig att luta sig mot om man blir osäker, men att jag samtidigt inte köper vilka beteenden som helst. Rättvis och konsekvent.

Där står vi just nu. Jag använder mina tekniker för att göra mig förstådd hos hästarna, men min känsla hjälper mig att förstå dem, mig själv och vår relation. Och det är där allt måste börja för mig – med förståelsen för hästen…

Sedan två år tillbaka är min huvudsakliga tränare Arne Koets, bosatt i Tyskland. Här hittar ni ett inlägg som presenterar honom lite mer. För varje dag blir jag mer och mer fäst vid den historiska dressyren och beriden stridskonst, och jag inser allt mer precis hur lite jag kan och vet. Kroppskontroll är verkligen A och O oavsett vad man vill göra med hästar och min erfarenhet säger att beriden stridskonst är det bästa sättet att utveckla den.

Därför blev jag väldigt glad när Arne frågade mig om jag ville komma ner på hans event Rossfechten Symposium som gick av stapeln nu i helgen. Några av världens främsta inom sina områden som samlas på en och samma plats och tränar tillsammans? Hm, ja tack! Arne ville gärna att jag skulle komma med häst, men då jag är “mellan hästar” (Conny som är pensionerad och ungdomarna som är oinridna) fick det bli som åskådare/fotfolk. Vi blev ett gäng på 8 pers som åkte ner från Sverige för att delta. OM vi blev inspirerade… Jag är verkligen glad att jag kommit i kontakt med alla dessa härliga människor, som peppar och stöttar varandra i våra individuella utvecklingar!

Rossfechten betyder i princip beriden strid. Ross = häst, fechten = fäktning. Eventet hölls på Arnes lilla “slott” i Lauchröden och det kom alltså folk från hela världen – Texas, Luxemburg, Dubai, Norge, Schweiz, Sverige, Belgien och så vidare. Under helgen hölls det flera verkligt inspirerande föreläsningar. Om de gamla mästarna, stridskonst till häst, bettets funktion och tillverkning av egen utrustning. Utöver detta var det så klart ridning och jag måste säga att det var en fröjd för ögat att se. Ca 15 hästar som reds på mindre yta än ett normalt ridhus, flertalet i galopp samtidigt och stundtals även med flera meter långa lansar. Där snackar vi om nödvändigheten i att ha en samlad, vändbar och balanserad häst. Det var också ljuvligt att se den mjuka ridningen och härliga samarbetet mellan hästar och ryttare – när hästen presterat bra släppte ryttarna helt enkelt tygeln, hästarna tvärstannade och bjöds på en karamell. DET är positiv energi…

Det är såklart svårt att förmedla känslan via bilder men här kommer en hög ändå, fotograferat av Erika Storbråten och Agnes Wadenbäck.

Arne lät mig rida hans superhäst Max igen. Jag kan inte direkt påstå att jag presterade någon fantastisk ridning, uppslängd på hästryggen och indragen i en fight med lans inom trettio sekunder. Kroppskontroll, som sagt… Men jag är väldigt glad att jag fick rida – jag lär mig så otroligt mycket om min sits varje gång jag sätter mig på Arnes välridna hästar!

Tusen tack till Arne för att vi fick komma ner, till alla deltagare för otroligt intressanta diskussioner och mycket kunskap, och tack till det svenska gänget för att ni hjälpte till att göra den här resan minnesvärd för alltid!

Jag tror mycket på att ha hästar tillsammans, oavsett om det gäller hingstar, ston eller valacker. Min upplevelse är att många av de små problem vi kan stöta på i hanteringen av hästarna kan avhjälpas med mycket utevistelse, stimulerande hagar och bra hästkompisar.

Både Jaquetão och Importante är uppfödda med kompisar. Jaq gick i flock med tre-fyra andra hingstar tills han togs in till stallet i mitten av mars i år. Importante vet jag ju lite mindre om men sannolikt har han stått själv det senaste året – jag är inte säker på att han fått gå i hage någonting alls.

Eftersom dessa två grabbar under den senaste dryga månaden, först på avstånd och sedan på närmre håll, fått lära känna varandra, beslöt jag mig för att släppa ihop dem ganska snabbt. Jaquetão visar tydligt att han har ett stort lekbehov och Importante har sökt trygghet hos Jaq sedan han kom. Han har ju en väldigt instabil personlighet och växlar väldigt fort mellan olika känslor, medan Jaq är lugnet själv som hanterar honom på bästa sätt.

Jag tycker att ihopsläppen gått bra överlag. Importante med sin osäkerhet känner ibland ett behov att hävda sig och agerar då aggressivt mot Jaq, men eftersom Jaq tar det med sån ro blir det aldrig något stort av det. Trettio sekunder senare kan de stå och klia varandra igen. De har släppts ihop ett par gånger i paddocken och senast blev det en hel del lek och klättring på varandra. Det syns hur bra de mår bara av den interaktionen.

På grund av Importantes osäkerhet får de än så länge gå åtskilda i hagarna. Min förhoppning är såklart att han i sinom tid ska landa i någon form av trygghet och känna att han kan börja slappna av. Det är ju fortfarande väldigt nytt alltihop här. Då hoppas jag också att hans stunder av aggressivitet ska lägga sig så att jag vågar släppa ihop dem på heltid.

Skulle det ändå vara så att den här instabiliteten ligger kvar, får vi börja titta på andra alternativ som t ex kastrering. Jag behåller dem gärna som hingstar, men skulle någon eller båda börja visa tecken på att det inte är det bästa för dem, kommer jag inte hålla kvar bara för sakens skull. Isolerade hingstar är inte min melodi utan blir det problem får de/han bli lycklig/a valack/er istället. Men först ska framför allt Silverhästen få en ärlig chans att känna sig hemma i sin nya miljö.

Nu har det gått en hel vecka sen lastbilen med portugiserna anlände. Det känns som att de varit här så mycket längre med allt som hänt och utvecklats!

Silverhästen får lite mer tid på sig att landa medan jag och Jaq så smått påbörjat vår träning. Dag nr två eller något sådant började jag lära honom att titta bort för att få godis – han är en ganska nyfiken och närgången kille så det var lika bra att sätta igång med det direkt. Vi höll på i kanske fem minuter och han försökte och försökte att gräva fram karamellen ur handen med läppar, tänder och hovar till hjälp. När jag testade igen dagen därpå hade polletten fallit ner och sen dess är han blixtsnabb att vända bort huvudet när han vill ha belöning.

Vi började även med backning relativt tidigt. Eftersom jag alltid ger godisen långt bort från kroppen in mot hästens bog faller det sig ganska naturligt för dem att ta ett steg bakåt för att nå. Så det var inte så värst svårt att utveckla det vidare till en ren backning. I början fick jag vifta lite mot bogen för att han skulle förstå, men nu börjar jag kunna stå kvar och peka medan han backar undan från mig. Jag vill alltid att hästen ska kunna backa även om jag inte följer med – för att se till att han backar för en SIGNAL, inte för att jag FÅR honom till att backa med min position, om ni hänger med på skillnaden.

I tisdags hade vi vår första “ordentliga” träningssession i paddocken. Jag ville mest låta honom springa av sig, då de inte får så mycket utevistelse än och hagen är ganska liten. Så det blev en “crash course” i longering. Normalt sett är longering något jag plockar in senare i utbildningen, efter att hästen lärt sig att backa undan och gå iväg med framdelen åt det håll jag pekar. Men nu blev det alltså ett undantag. Jaquetão har blivit longerad i Portugal, jag testade även när jag hälsade på honom, men jag upplever att han inte riktigt förstått uppgiften. Det var väldigt beroende av att man stod i rätt position för att han skulle hålla igång. Precis som jag skrev här ovanför vill jag alltså att hästen ska arbeta för en inlärd signal, inte för en viss position.

Jag tycker att vi nådde en hyfsat bra förståelse under vårt första träningspass. Jag avslutade med att låta Jaq springa löst i paddocken, och passade på att öva inkallningar. Det har vi gjort en hel del i box och hage, och det funkade lika bra nu när han var i rörelse.

Igår fick båda pojkarna komma ut tillsammans i paddocken för andra gången. Ett separat inlägg om det kommer. De sprang i alla fall runt en del och lekte med varandra… men döm min förvåning när Jaq plötsligt började erbjuda löslongering. Han gjorde det någon gång under det första passet och jag berömde såklart… men jag trodde ju aldrig att han skulle välja att lämna Importante för att leka med mig istället. Wow, vilken häst! Jag kunde till och med be honom att galoppera på volten runt mig utan att han drev iväg.

Jag blir mållös på nytt varje dag jag spenderar med Jaquetão. Han är så ruskigt smart, arbetsvillig och nyfiken. Jag ser framåt med sååå spända, förväntansfulla ögon… ♥