Det här inlägget presenteras i samarbete med Dubarry of Ireland och Öllöv.

Ett blogginlägg om året måste väl ändå räcka..?

Jag får nog inse att det där med bloggande är något av ett avslutat kapitel för mig – i alla fall gällande att uppdatera regelbundet och skriva utförligt. Det gör jag i gengäld både på Facebook och Instagram, så följ mig gärna där om ni inte redan gör det. Men nu när jag ändå är här, kan jag ju passa på att berätta lite om vad som hänt sen senast.

Om vi börjar med Jaquetão. I mitt senaste inlägg, som publicerades i mars 2018, hade jag precis galopperat på honom för första gången. Efter det hade vi ett par månader där han utvecklades med rasande hastighet och jag njöt under varje session. Månaders kämpande med barfota och diverse boots slutade med att han skoddes med Öllöv SoftStep, gummiskor med järnkärna. Från en dag till en annan var han fri i sina rörelser och vågade ta ut steget oavsett underlag. I juni gav jag honom sommarlov, en vila som skulle visa sig bli oändligt mycket längre än planerat. Den 4 augusti hittade jag honom halvt liggande på rygg med båda bakbenen insparkade i ligghallens vägg, oförmögen att ta sig loss eller resa sig. Jag trodde att benen var brutna och att han skulle behöva avlivas på plats men mirakulöst nog fick vi upp honom och han kunde stå på benen. Den värsta faran var till synes över men natten därpå fick han köras ner akut till Helsingborg för att läggas in med tarmvred och läget var livshotande. Men denna kämpe till häst tog sig igenom det också. En vecka på kliniken blev det och långsamt började efterdyningarna av hans olycka visa sig. Hudbit efter hudbit föll av och tillslut var han så gott som hudlös på hela högersidan, som resultat av att huden helt enkelt dött av att han legat ner för länge. Bakbenen hade klarat sig från både led- och senskador men för varje dag som gick öppnade sig såren och var djupare än vi kunnat ana. Det ena såret kunde man sticka in fingret i och känna på senan – snacka om änglavakt att den ändå höll sig intakt. Vi har nu hållit på med bandagebyten och sårvård under hela hösten och vintern och än är det inte över, men han är ordentligt på bättringsvägen. Hur prognosen ser ut för framtiden gällande träning och prestation är oklart men han lever och har minst sagt aptit på livet, och det är det viktigaste.

Aramis arbetades under sommaren och fick istället vila under sensommaren och hösten då jag hade fullt upp med Jaq. Det gjorde honom gott för när sedan han sattes igång igen i slutet på oktober har han gjort en helt enorm utveckling. Det går knappt att beskriva hur han var förut men från en vinglig, osäker häst har han förvandlats till stark, stabil och självsäker. Jag har alltid vetat att det gömt sig en riktigt krigare där under de eldröda topparna och ingen är lyckligare över att han äntligen börjar tro på det själv. Ja, ni får bara se själva på bilderna. :) Kom ihåg att han enbart är riden i ca ett år. The sky is the limit med den här hästen.

2018 började med fem hästar här på gården och avslutades med samma antal men två har försvunnit och två nya flyttade in. Leia, min svarta pärla, hittade hem hos en elev till mig som bor bara tio minuter härifrån. Hon passar som handen i handsken där och det var en stor sten som lättade från bröstkorgen när hon till slut såldes. Jag letade efter Hennes Människa i flera år och jag är så glad att hon hamnade precis där hon hamnade.

Och så har vi Coolman… trettio år gammal somnade han till slut in i somras. Han var lycklig in i slutet och vi spenderade vår sista stund ihop under äppelträden här på gården. En tjugo år gammal vänskap… Jag är så tacksam över de tio åren vi fick ge honom som pensionär från ridskolan. Han har lärt mig så mycket och det var på något sätt slutet på en era när hans själ flög iväg mot nya äventyr.

När något slutar tar något annat vid och i oktober flyttade Joakim in med sina två hästar Absalon och Valdemar från Danmark. Absalon är en elva år gammal spansk hingst och Valdemar är en åttaårig shettiskille. Jag har varit ensam med mina hästar och träningen i tio år så att ha någon att dela intresset med och utbyta erfarenheter och tankar är så oerhört inspirerande. Joakim och Absalon är upplärda av Wolfgang Krischke på Fürstliche Hofreitschule Bückeburg så vi delar samma syn på dressyr. Det har blivit många gemensamma träningspass på kvällarna efter jobbet och jag är säker på att Aramis tätt sneglat över på Absalon för inspiration.. :)

Vi ska ju inte glömma bort min Connyponny… han är ju numer pensionär och har det mest gött i hagen. Han får hänga med ner på ridbanan och leka med Valdemar medan Aramis och Absalon tränas ibland, och så blir det turer i skogen med jämna mellanrum. Han är lika go och glad som alltid!

På bilderna i det här inlägget har jag på mig “Callaghan gilet” och “Galway boot slimfit” från Dubarry.

Ja nu får man väl faktiskt kalla Jaquetão inriden. Han är den första häst jag tränat från helt orörd och jag måste säga att jag känner mig oerhört stolt. Nu i dagarna är det precis ett år sedan jag var i Portugal och träffade honom. Han stod i mitten av sin ungkarlsflock, lite bakom de andra och ville inte riktigt komma fram. En försiktig sniff på handen fick jag innan de gick iväg för att bada lerbad och leka. Det var en häst som bockade omkring och det var såklart Jaquetão. Jag som absolut inte skulle ha en bockig häst igen.

Men han hade ju redan stulit mitt hjärta så dagen därpå kom vi tillbaka och då hade han blivit körd till stallet. Hur de lyckats fånga in honom är än idag ett mysterium. Jag fick jobba lite med honom i ridhuset och något av det första han gjorde var att vända runt och rycka repet ur händerna på mig. Snacka om att känna sig som en total nybörjare när hans uppfödare stod och tittade på… Vi gick ut i rundkorallen istället och den försökte han gång på gång bryta sig ut ur. Jag fick en försmak av vilken wild child han var kan man säga. Men jag var som sagt redan fast så dag nummer tre skrev vi på hans papper.

Så kom han då hem. Dag nummer två slet han sig på väg in från hagen. Det blev snabbt tradition att han stod på bakbenen och sprang iväg lite hur han ville. Jag brukar vanligtvis ha ganska bra teknik för att inte tappa hästar… men mot Jaquetão var jag chanslös. De dagar han följde med snällt var det för att han ville. Jag vet inte hur många stolpar jag fått slå ner för att han helt enkelt rusat rakt igenom allt vad staket heter. Mina händer var ständigt blåsprydda efter hans små äventyr.

… men parallellt med allt detta har han alltid varit otroligt kommunikativ, nyfiken och arbetsglad. Han vägrade bara att gå med på sånt som inte kändes värt det för honom. Jag kom relativt snabbt upp på ryggen på honom men på grund av hans flygfärdigheter tog jag det otroligt långsamt med att rida honom, speciellt med tanke på att jag skulle göra det utan huvudlag. Han har egentligen aldrig gett mig skäl att vara osäker när jag sitter på – hur vild han än är så blir han alltid en ängel när jag hoppar upp. Men jag tar hellre det säkra före det osäkra så vi har tagit små små steg framåt.

Men nu har vi tagit oss över alla de där barriärerna jag varit spänd inför. Som jag skrev i förra inlägget tog vi några korta galoppsprång häromdagen. Idag bestämde jag mig för att prova i den stora paddocken. Jag försöker alltid att “set up for success” – se till att ge både hästen och mig själv så bra förutsättningar att lyckas som möjligt. Som idag, när jag skulle testa galoppen uppsuttet, la jag lite extra krut på lugna galoppfattningar från backen. Jag var noga med att vi kunde behålla kontakten även i högre fart, att jag kunde be honom att öka avståndet och komma närmre i löslongeringen. Han tog alla signaler oerhört bra och jag kände att han inte kunde vara bättre förberedd.

Och visst gick det som smort. Han var lite tveksam till om han verkligen fick galoppera, men efter några korta språng och sedan karameller så galopperade han som att det var det enklaste någonsin. Mer avslappning än jag förväntar mig av många vuxna hästar. Styrningen fungerade direkt – stora volter, mindre volter och rakt fram. Han har ju gjort allt det där, hundratals gånger. Den enda skillnaden var att nu satt jag på istället för stod bredvid.

Vilken oerhörd lättnad! Och stolthet, så mycket stolthet. Det har varit mer jobb än jag kan förstå och jag har lärt mig så enormt mycket under det här året med Jaquetão. Han är min totala motsats men precis den jag behövde. Vilket fantastiskt liv vi kommer ha ihop!

Det fina med att inte uppdatera så ofta är ju att det hinner hända en hel del spännande mellan gångerna. Följer ni mig på instagram är ni lite mer up to date men för er andra kommer här en sammanfattning.

Om vi börjar med Importante. Ända sen jag träffade honom har jag klurat och grunnat på ett passande smeknamn till honom. Ni känner ju honom som Silverhästen, vilket är något jag aldrig kallar honom personligen utan det är mer en titel att beskriva honom med. Importante är ett väldigt passande namn för han är ju otroligt viktig, men det är inte ett namn jag vill använda att kalla honom. Häromdagen slog det mig äntligen. Han är en Aramis. Ett mjukt och nobelt namn, precis som han är. Jag ska försöka att hålla mig till det namnet men nu vet ni att Importante, Silverhästen, Lilleman och Aramis är alltså samma individ… jag har bara två grållar. ;) Kärt barn har ju trots allt många namn.

Ja, Aramis alltså. Han har vuxit något enormt i år. Från att ha tagit sina första trevande travsteg med ryttare den sista dagen av 2017 är han nu helt inriden. Vi är ute i skogen, hoppar diken och murar, vi har varit vid stranden och galopperat i havet och just nu fokuserar vi på att lägga en bra grund på ridbanan. Han är en riktig liten Ferrari med mer energi än jag är van vid, men som tur är är den endast positiv och sällan eller aldrig stressad. Det märks redan vilken oerhört kapacitet han har och jag ser SÅ fram emot att utvecklas vidare med honom.

Jaquetão har haft en ganska jobbig höst och vinter med diffusa problem i kroppen. Ingen har hittills kunnat säga riktigt vad felet är, det är inget särskilt akut eller allvarligt men jag märker att något stör lite. Han får ta det väldigt lugnt men när han själv tar initiativ leker vi med trick och frihetsträning. Han kan nu buga helt utan assistans, har lärt sig att ligga, ligger på sidan och håller på att lära sig att sitta. Vi har dessutom introducerat spansk skritt vilket är en kalaskul övning, så där får jag bromsa honom lite för att han inte ska bli alldeles för exalterad. :)

De få ridpass vi haft har också gått alldeles strålande, både ute i skogen och på banan. Han kan vara rätt vild av sig men så länge jag sitter på är han en ängel, jag har sagt det många gånger förut men det är som att han är född till att bli ridhäst. Här kan ni se en kort film från dagens träning, där ni får se vår första riktiga galopp uppsuttet!

Bilderna (inte printen på Aramis galopp) i det här inlägget är fotade av Sofia Eriksson.

Det nya året är i full gång och jag hinner knappt med. Det har varit som en explosion av event, jobberbjudanden, träningsmöjligheter och en hel del annat som kastats i ansiktet på mig och nu har jag fullt sjå att reda ut hur jag ska hinna med allt. Otroligt kul men det gäller att hålla tungan rätt i mun.

En stor önskan jag har inför 2018 är att börja ta emot här hemma i större skala. Det finns förfrågningar om intensivträningar, läger, helgkurser, teorikvällar, veckoelever, praktikplatser m.m. så jag hoppas att få så mycket som möjligt klart under våren så att jag kan öppna upp gården för mer aktivitet. Jag håller i nuläget lektioner här i liten skala men det finns ju faktiskt väldigt fina möjligheter till en trevlig kursgård. Elevboende står högt på listan men vi väntar på kommunalt vatten innan det kan bli av. Här finns sju boxar och gästhagar ska ordnas så fort marken är lite mjukare. En fin paddock med bra belysning samt en liten rundcorall. För att inte tala om de milsvida ridvägar besökande ekipage skulle kunna njuta av! Kort sagt är möjligheterna oändliga men nu under vintern har prio ett varit att ordna det så bra som möjligt för mina egna hästar.

På tal om mitt eget gäng så går jag i en salig lycka över framförallt Jaquetão. I våras och somras slet jag mitt hår över honom men nu är han inget annat än fantastisk att jobba med. Han rids med eller utan sadel och huvudlag i både skritt och trav på banan och har varit ute på sin första riktiga uteritt vilket han klarade av med bravur. Det finns mycket energi i honom men för det mesta håller han sig väldigt cool. Även träning från marken går som en dans och han verkar älska vad vi än hittar på.

Importante har också utvecklats fint och har ridits i både skritt och trav i slutet av december, efter att ha vilat från all ridning sen vi flyttade hit i september. Därefter fick han ett otäckt sår på hakan och har därför fått ta det lite lugnt ett tag. Han är oändligt mycket lugnare men fortfarande väldigt osäker i många lägen. Vi jobbar nästan uteslutande med klicker från marken och långsamt, långsamt vågar han ta för sig mer. Det är en spännande resa att få följa och jag har inte mött många hästar som är så tillitsfulla men misstänksamma på samma gång. Jag tror att han kommer bli något alldeles extra när han bara blivit av med sina demoner! Tanken var ju faktiskt att hitta ett nytt hem åt honom när han väl kommit hit till Sverige men det känns helt otänkbart, min lilla Silverhäst är här för att stanna. Jag leker med tanken på att ta in honom i verksamheten när han blivit lite stabilare – han är ju faktiskt en riktig människoälskare i grunden och med sin känslighet tror jag han kunnat ge många lärdomar. Men just nu tar vi en dag i sänder och tillsvidare står ju Leia till förfogande för den som vill lära sig men inte har någon egen häst.

Mycket spännande på gång! Fortsättning följer..

Importante fick ju som sagt också vara med och leka häromdagen. Han hade enmansfest i rundkorallen medan jag jobbade med Jaq, så den mesta av energin var redan ute när det blev hans tur. Dagsformen spelar en väldigt stor roll för den här pojken och just den här dagen hade han en lite mer osäker dag. Vissa dagar är han tryggheten själv, vill visa upp vad han kan och verkar inte ha ett bekymmer i världen. Andra dagar är det som att han drömt mardrömmar om sitt förflutna och då är han reaktiv, explosiv och vågar ingenting. De dagarna blir allt färre men det är så otroligt tydligt att han fortfarande har en hel del på gång på insidan.

Träningsmässigt kan jag ärligt säga att jag inte direkt har någon tydlig plan för min lille silverpojk. Jag antar att det är helt okej för det han främst behöver är ju faktiskt att bara få vara och inse att inget hemskt kommer hända här. Så vi gör lite av varje och överlag är han glad bara när han får vara med. Så här i julförberedelsernas tid har han ställt upp som bärhjälp och följt med mig upp i skogen för att hämta ner granris, och för att stöka till det lite extra hängde jag förutom riset också på honom en bjällerkrans. Det rörde honom inte i ryggen.

I hagen har vi lekt vidare en del med bensprattel – jag vill inte riktigt kalla det spansk skritt än. Håller jag bara ett finger i grimman är han rätt duktig och går framåt med bra takt, men jag har valt att ta ett steg tillbaka och låta honom experimentera själv. Han har fått en mycket bättre hållning av detta men hur mycket han vågar ta ut rörelserna beror helt på hur han känner sig i stunden. Oavsett så tycker han verkligen om att få tänka själv och prova sig fram på egen hand.

Häromdagen var jag också uppe på honom för första gången på ett ganska bra tag. Inga konstigheter alls – bara han får sitt kli bakom öronen och någon karamell låter han mig gärna klänga på honom. Nu har han äntligen börjat se ut som en riktig häst i kroppen så snart känns det som att vi kan börja lite mer ordentligt med ridningen. Jag har ju suttit en del i skritt tidigare men det har varit väldigt vingligt så jag valde att vänta. Det är så härligt att se honom med lite hull och massa! Och visst är han söt med sitt röda hårsvall?

Så underbart det är med snö. All lera, det grådaskiga gräset och kala grenar täcks av ett vackert, rent täcke och marken blir mjuk att gå på. Det har snöat av och till sedan söndags och till min stora lycka var jag ledig mitt på dagen igår så att jag kunde ta ut lusarna för lite snölek.

Jaquetão var först ut och vad kan jag säga… han gör mig så glad den där lille skitungen. Med sin breda panna, sneliggande ögon och rufsiga pannlugg kan jag inte låta bli att smälla av ett brett leende bara jag ser honom. Det är kärlek det! Dessutom känns det oerhört bra med träningen. Jag inser att en hel massa har fallit på plats utan att jag egentligen jobbat något särskilt på det, eller så har jag gjort det men på något vänster glömt. Löslongering, sidvärtsrörelser, varvbyten m.m. går som en dans och äntligen har han börjat kunna släppa lite framåt neråt istället för den ständiga iberiska höga formen.

Efter att vi var i Blekinge ställde jag av honom och så fick han två månaders total vila. Nu i december har vi haft ett par pass bara för att kolla läget och planen är att hålla fortsatt låg nivå över vintern. Men på dessa få pass har han fullkomligt briljerat. Efter Blekinge var jag väldigt sugen på att testa att trava honom, men valde istället att ge honom hans välförtjänta semester.

Jag tänkte att nu när jag satte igång honom lite smått skulle det behövas en tid av förberedelse innan jag började rida igen. Men icke… pass nr två var jag uppe på honom och inte bara det, traven kom av bara farten. Det första travpasset var han lite tveksam – Får jag verkligen göra detta när du sitter där uppe?! – andra passet var han mer med på noterna och igår, det tredje passet, sa han – Nu ska du få se som jag kan trava!! Det kom till och med ett litet bocksprång, eller det kan knappt kallas bocksprång men faktiskt det första “hysset” han hittat på i ridningen. Men det räckte med att jag sa “nej tack” och så var det bra med det.

Bugningen jobbade vi en del med i somras, mestadels i tanken. Jag rörde honom aldrig men introducerade idén för honom och det var tydligt att han förstod. Det är ju en väldigt naturlig lek för hingstar. Viktigt att tänka på är dock vad mer som kan kopplas ihop när man försöker “härma” hästarnas eget språk. Gå ner på knä-leken är ju ett sätt för hästar och framför allt hingstar att mäta sin styrka och man ser ofta även stegringar i den här leken. Med andra ord går de inte direkt ner på knä i en lugn bugning utan det kan gå rätt brutalt till. Jag vill varken att Jaquetão ska känna att jag är “ute efter honom” när vi tränar, eller att han ska bli triggad att börja leka för rått. Så vi har hela tiden fokuserat på små rörelser och en harmonisk känsla när vi närmat oss bugningen.

För några veckor sedan lyfte jag för första gången benet och bad om bugning. Han svarade med att omedelbart lägga sig på knä och så hade han lärt sig det. Efter det har vi jobbat vidare utan att jag rört honom och jag tror att han snart kommer kunna gå ner utan hjälp. Igår tog han dock ett steg vidare från bugningen och gick ner i kompliment, alltså båda framknäna invikta. Massor av karameller och så hade han lärt sig även det… Smart kille. Han sjönk dessutom ihop väldigt mycket så är jag inte helt ute och cyklar tror jag inte att ett helt läggande är så långt borta.

Hå hå ja ja, här har det hänt grejer sen senast jag uppdaterade. Följer ni mig på Facebook har ni troligtvis hängt med på en del av allt som varit på gång, men här kommer en snabb uppdatering:

Första september flyttade jag äntligen till min efterlängtade hästgård. Samma helg var det clinic med Susanne Lohas där jag deltog med både Importante och Jaquetão. Väldigt intressant! De åkte raka vägen från Stall Haväng där clinicen hölls till den nya gården och de fann sig tillrätta direkt. Några dagar senare, på vår 13-årsdag, anlände Conny och veckan därpå även Coolman. Ytterligare några veckor senare kom dessutom Leia hem igen, efter ett år hos sina fantastiska fodervärdar. Hur länge hon stannar här är oklart – skulle rätt människa dyka upp är hon till salu, annars blir hon kvar här.

Ungpojkarna har fått ta det lite lugnare i allt flyttkaos vilket varit välbehövligt då speciellt Jaq växt på alla håll och kanter. Nu i veckan var vi dock iväg på äventyr, hela vägen ner till Blekinge. Det blev hans första resa alldeles själv men han tog det hela med ro och verkade rätt nöjd med att stå och käka i transporten. Även på plats på Lyckans Gård i Gränum har han uppfört sig alldeles strålande och hela jag lyser upp varje gång jag får syn på honom. Min dröm som blev sann, så glad jag är i honom!

Träning för Arne har stått på schemat och det har faktiskt blivit både groundwork och lite ridning. Jag har känt att jag lite grann tappat tråden för dressyrarbetet då vi i princip hela sommaren fokuserat på grundhantering och förfining av kommunikationen istället. Så det var väldigt välbehövligt att få en liten skjuts av Arne igen. Vi introducerade förvänd sluta, utvecklade öppnor och slutor samt befäste trampet. Jaquetão suger åt sig som en svamp och ofta känns det som att jag knappt hinner med i hans utveckling.

Förvänd sluta är något jag alltid haft lite kämpigt med för hand, så det var välbehövligt med några tips från Arne. Det i sin tur bidrog även till att jag fick till de vanliga slutorna bättre. Förvänd sluta (renvers) är egentligen precis samma sak som vanlig sluta (travers) förutom att den görs med hästen ställd mot staketet eller i detta fallet bort från mig. Görs det på volt blir det dock lite annorlunda från vanlig sluta då bakdelen behöver ta längre kliv än frambenen. En nyttig övning och jag tror att Jaq gillade den!

Lite försök till sluta i trav… svårt! Mest för mig. :)

Jaquetão är en väldigt (!) extrovert häst, så lugna galoppfattningar är ingen lätt utmaning. Genom hjälp från Arne med var jag ska rikta blicken och i vilken sekvens jag ska ge signalen blev det dock otroligt mycket enklare och vi fick till det riktigt tjusigt ett par gånger!

Vi har tagit paus från trampet de senaste månaderna, och checkade bara av läget ett par gånger innan vi åkte ner nu. Det verkade räcka att Arne la blicken på honom för plötsligt satt det! Fortfarande definitivt med utrymme för mycket polerande, men han har förstått konceptet.

Jag satt inte på honom många minuter men på de korta sekvenserna hann vi med både öppnor och ett första försök till sluta. Wauw vilken naturbegåvning han är!

Jag är så stolt och nöjd med våra dagar i Blekinge. Nu blir det ett långt uppehåll med träningarna då nästa gång med Arne blir först i april. Men det känns rätt lagom då Jaq förtjänar en lugn vinter så att kroppen får växa i lugn och ro.

Nu har det hänt grejer. Både Silver och Jaq har haft sadel på sig och börjar bli helt trygga med den. Silver blev insutten på en dag och de båda två har börjat skritta med mig på ryggen. Jaquetão jobbar väldigt fint i halsringen, vilket är en glad överraskning då jag trodde att han möjligtvis skulle vara lite “tung” i bogen. Men gör jag rätt gör han rätt, så enkelt är det. Jag tycker att jag är väldigt känslig med mina signaler men här behöver jag vara känslig på en helt ny nivå… Det är underbart spännande och lärorikt.

Första uppsuttna skritten var otroligt odramatisk. Han tog några steg bort från tunnan, vände och gick tillbaka för att nosa på den. Jag bara hängde på. Andra tillfället började jag styra lite och vi skrittade ungefär ett halvt varv i paddocken. Höger, vänster, stopp och backa var inga problem. Det verkar inte finnas ett uns otrygghet i honom över att jag sitter på ryggen, tvärtom känns han ganska nöjd när han bär runt på mig. Bilderna i det här inlägget är från tredje gången vi lämnar tunnans trygga hamn.

Silver har lärt sig att buga och gör det med bravur, och spanska skritten är inte långt borta. Dag ett började vi lyfta benen på signal, dag två skrittade han framåt med höga benlyft och dag tre började rytm och sträckning i benen befästas. Jag är mållös! Lite filmklipp på detta finns på min instagram, men jag tänkte försöka fixa några bilder så småningom.

Här nedan syns den allra första gången jag sitter upp på honom. Jag hade hoppat upp till hängande ett par gånger, och då han var helt stencool bestämde jag mig för att även lägga över benet. Han skötte sig strålande, som ni kan se. :)

Från och med i tisdags är Silver inte längre hingst. Att han skulle kastreras är planerat sedan nästan två månader tillbaka men vi har fått vänta på en grundvaccinering. En operation mitt i juli är ju inte helt optimalt, men jag fick väga fördelar och nackdelar och kom fram till att det var det bästa alternativet.

Ända sedan jag fick hem hingstarna har planen varit att ge dem tid att landa, lära känna dem och se hur de funkar i vardagen. För mig är det enkelt – lyckliga, okomplicerade hingstar får fortsätta vara hingstar, annars får de bli valacker. Silverhästen har mot mig på alla sätt och vis varit en otroligt mysig hingst. Det är när jag inte varit hos honom och “hållit honom i handen” som han inte hanterat det lika bra. Han har gått upp och ned i vikt, inte haft tid att äta, sprungit ändlöst i hagen, gjort utfall mot både Jaquetão (hingst) och Conny (valack) – samt sprungit och gjort sura miner mot Pendy (sto) när hon varit i närheten av hans hage. Stundvis har han huggit sig själv i bringan och antalet staket han slagit sönder har jag tappat räkningen på.

Så jag tycker nog att jag gett honom en ärlig chans att komma till ro i sitt nya hem, men det går inte att fortsätta i all evighet. De här två månaderna som vi väntat på kastrationen har varit otroligt dryga – att se honom bli värre och värre men inte kunna hjälpa honom på något sätt. Oftast har det räckt att jag gått in i hagen eller boxen så har han lugnat sig, men jag kan ju tyvärr inte stå där och hålla honom sällskap dag och natt. Vi har för protokollet också testat diverse olika tillskott utan framgång.

Jag är under ingen illusion att alla bekymmer kommer försvinna med kulorna. En stor del av hans beteendestörningar är jag ganska säker har med hans bakgrund att göra. Men kan det kapa de värsta topparna är jag glad.

Det var en lång väntan efter att han släppts av på Slöinge i tisdags, och en otrolig lättnad när jag fick samtalet att han var på benen igen. Han skötte sig helt ljuvligt under lastning och åkning både dit och hem, lyssnade fint på mig väl på plats, klev modigt upp på den lilla vågen och blev glad att se mig när jag kom för att hämta upp honom. Än så länge har vi inte stött på några komplikationer och vi är ute och går tillsammans flera gånger om dagen. Håll tummarna att det håller i sig!

Det ska bli intressant att se om och hur han ändras när han blivit valack “på riktigt”. Den där känsligheten som ställt till det så för honom i hagen är ju också den som varit så fantastisk när jag hanterat honom. Två sidor av samma mynt. Framförallt hoppas jag att han nu ska få möjlighet att öka på från sina ynkliga 350 kg!

Hemkommen från ytterligare en riktigt trevlig träningsvecka nere hos Arne i Tyskland. Fokus har under veckan, som alltid med Arne, legat på sitsen. Jag har ridit andalusiervalacken Maxi på alla mina lektioner förutom en, då jag istället red lusitanohingsten Sultan. Mitt huvudmål var att bemästra piruetterna, då jag lätt tappar bort centreringen och glider iväg över banan. Förra året när jag var nere fick jag testa att göra en galoppiruett, byta galopp och omedelbart göra en ny piruett åt det andra hållet. Jag lyckades inte riktigt med att göra det på stället utan det blev istället två stycken väldigt små volter i galoppsluta. Så jag ville gärna lyckas i år…

En annan övning jag ville få bättre koll på är passade, vilket innehåller en piruett i terre à terre eller courbette (två olika grader av extremt samlad tvåtaktsgalopp) i ena änden av banan, carrière (påskjutsgalopp) med galoppombyte mot andra änden av banan, tillbaka till samlad galopp och ny piruett – och så vidare och så vidare. Denna övning syftade “när det begav sig” till att visa upp och öka hästens styrka och snabbhet, men användes också vid stridskonst där man mötte sig motståndare i mitten av passaden.

Eftersom jag haft svårt att centrera piruetten har det också varit svårt att göra passaden på en rak linje. Här nedan är en film från det första försöket i onsdags, och hur det såg ut på det sista passet i fredags. Jag är väldigt nöjd! Den uppmärksamme ser att Max byter galopp lite hejsansvejsan, det är en kombination av att hans bakdel jobbar emot honom (vilket gör mig bara ännu mer imponerad av både honom och Arne, som tagit sig till denna nivå trots det) och att jag är otydlig med min sits. Minsta viktförskjutning är information för Max och han förtjänar guldmedalj som verkligen försöker göra vad jag ber om.

Anledningen till att jag är så nöjd med Arne som instruktör är att han verkligen är nytänkande och uppfinningsrik i sitt sätt att undervisa. Han hittar alltid ett sätt att få sin elev att förstå eller att “bara göra det”. Under en av lektionerna blev jag frustrerad då jag inte fick till det med vändningarna i galopp. Då sa Arne till mig att skriva mitt namn i underlaget. I galopp. Plötsligt kunde jag vända Max i galopp på en femöring – jag var ju tvungen för att kunna rida formen av ett N… Jag kom till N-o-r, sedan blev det korvstoppning i hjärnan och så kunde jag varken stava, skriva eller rida längre. ;) Men det var en väldigt nyttig uppgift som jag packar in i bakhuvudet och säkert kommer använda mig av på mina egna lektioner framöver.

Jag har samlat ihop ett antal filmklipp från mina lektioner med Max. Det är mycket jag önskar jag kunnat göra bättre, men samtidigt är det ju precis därför jag åker till Arne. För att lära mig att göra det bättre. I filmen ser ni bland annat min första gång med garrocha i galopp (vid 00:45) samt ridning med tyglarna i bältet (vid 01:43). DET var allt annat än lätt… och då är jag ju ändå långt ifrån främmande för ridning utan händer.

Det är en helt fantastisk känsla att sitta på Max rygg. Nu är jag fullproppad med inspiration och motivation att ta upp träningen med Jaquetão. Vi har en tydlig målbild av var vi vill komma!