Den här helgen har jag och Conny varit i Götene för kurshelg med Arne Koets. Det var bara en månad sen senaste kursen och vi har knappt tränat nånting emellan. Conny har det ju inte alltid så lätt med sin fysik och de senaste veckorna har han känts väldigt knackig. Det kom med de första frostdagarna då underlaget blev hårt och Conny började kännas stel. Så egentligen tog vi två steg bakåt sen senaste kursen och det kan diskuteras om det var värt att åka iväg eller inte. Men den senaste veckan vände det och Conny började kännas ok igen – så jag tänkte att vi åker och lägger upp träningen efter Connys begränsningar. Arne är ju trots allt väldigt duktig på just stärkande arbete på hästens villkor.
Jag är oerhört glad att jag valde att åka! Vi har haft två privatlektioner och två pass med ridning mot fotsoldater (kavalleri/infanteri). Under lördagens privatlektion hände inget speciellt, Conny var stel som väntat men mentalt var han helt med på noterna. Men på kvällen hade vi vårt första möte med fotsoldater och jag kunde inte vara mer stolt över min modiga lilla häst. Han är ju egentligen en väldigt “underlägsen” kille – flyttar sig för alla andra hästar och är inte den som närmar sig människor i första taget. Vi har fäktats mot andra ryttare förut men där har vi mer vunnit på att vi är snabba och vändbara än att vi kunnat ta oss nära och “slå ut” de andra. I lördags växte han verkligen och fann ett helt nytt självförtroende. Han började knuffa runt på de andra hästarna – somliga nästan dubbelt hans vikt – och hade inga problem att tränga sig rätt in i fotsoldats-massan. Det är en oerhört häftig upplevelse att känna hur ens kompanjon växer och börjar tro på att han Kan!
(När jag skriver att han knuffar på andra hästar så är det alltså helt och hållet på min signal – vi använder oss av slutor för att “attackera” och öppnor för att “retirera”. Allt sker väldigt kontrollerat och med hänsyn till de individuella ekipagen. Målet är att alla hästar ska vara trygga med varandra och bygga upp sitt självförtroende samt uppmärksamhet på ryttaren.)
Conny brukar vilja avsluta våra sessioner med att lägga sig ner och det var inget undantag nu. Trots att det var fullt med fotsoldater som fäktades, hästar som kom fram och undrade vad han höll på med osv låg han helt avslappnat på sidan och njöt. Jag är så stolt, så stolt. :)
På söndagsmorgonen hade vi privatlektion igen och jag fick många värdefulla tips och reflektioner. Vi råkade ut för lite tråkigheter i somras som påverkat ridningen negativt, men under den här lektionen kunde vi gå till botten med det och hitta en väg framåt. Det ligger mycket jobb framför oss, men nu har jag nycklarna för att jobba vidare.
Och så avslutades helgen med ett “fältslag” på söndagskvällen. Sju hästar och ca sju fotsoldater som stred i olika konstellationer. Jag höll en väldigt låg profil med tanke på Connys tillstånd och lät honom avgöra när vi skulle engagera oss eller när vi skulle ta ett steg tillbaka och pausa. Det var överlag ett helt ljuvligt pass – eftersom Arne var med som fotsoldat kunde han vara mitt i händelsernas centrum och guida oss från nära håll vilket var oerhört värdefullt. Det ledde till många fina stunder och ett jag framförallt bär med mig är när vi hade fäktats med ett annat ekipage och skulle ta oss därifrån. Conny hade piafferat under fäktningen och när jag började tänka på att retirera kunde jag riktigt känna hur “all the stars aligned” och med enbart en tanke på galopp satte sig Conny i tre språng fantastisk skolgalopp. Detta efter att länge ha kämpat med galoppfattningarna som var det som tog mest stryk av sommarens händelser.
Det är detta jag älskar med beriden stridskonst. Fäktningsbiten är kul, absolut, men ridningen är den centrala delen. Stridskonsten tvingar en att sitta rätt, göra det NU, och använda dressyren för att ta sig fram. Dessutom känner jag att det är lättare att förklara för hästen varför vi tränar dressyr. Det finns ett syfte och stoltheten Conny utstrålar när han lyckas flytta en annan häst för att jag placerat honom korrekt – den slår allt!
Jag och Max – Arnes fantastiska PRE-valack – i somras. Max påminner om Conny på många sätt och hjälpte mig verkligen att hjälpa Conny.