En sammanfattning

Det här inlägget presenteras i samarbete med Dubarry of Ireland och Öllöv.

Ett blogginlägg om året måste väl ändå räcka..?

Jag får nog inse att det där med bloggande är något av ett avslutat kapitel för mig – i alla fall gällande att uppdatera regelbundet och skriva utförligt. Det gör jag i gengäld både på Facebook och Instagram, så följ mig gärna där om ni inte redan gör det. Men nu när jag ändå är här, kan jag ju passa på att berätta lite om vad som hänt sen senast.

Om vi börjar med Jaquetão. I mitt senaste inlägg, som publicerades i mars 2018, hade jag precis galopperat på honom för första gången. Efter det hade vi ett par månader där han utvecklades med rasande hastighet och jag njöt under varje session. Månaders kämpande med barfota och diverse boots slutade med att han skoddes med Öllöv SoftStep, gummiskor med järnkärna. Från en dag till en annan var han fri i sina rörelser och vågade ta ut steget oavsett underlag. I juni gav jag honom sommarlov, en vila som skulle visa sig bli oändligt mycket längre än planerat. Den 4 augusti hittade jag honom halvt liggande på rygg med båda bakbenen insparkade i ligghallens vägg, oförmögen att ta sig loss eller resa sig. Jag trodde att benen var brutna och att han skulle behöva avlivas på plats men mirakulöst nog fick vi upp honom och han kunde stå på benen. Den värsta faran var till synes över men natten därpå fick han köras ner akut till Helsingborg för att läggas in med tarmvred och läget var livshotande. Men denna kämpe till häst tog sig igenom det också. En vecka på kliniken blev det och långsamt började efterdyningarna av hans olycka visa sig. Hudbit efter hudbit föll av och tillslut var han så gott som hudlös på hela högersidan, som resultat av att huden helt enkelt dött av att han legat ner för länge. Bakbenen hade klarat sig från både led- och senskador men för varje dag som gick öppnade sig såren och var djupare än vi kunnat ana. Det ena såret kunde man sticka in fingret i och känna på senan – snacka om änglavakt att den ändå höll sig intakt. Vi har nu hållit på med bandagebyten och sårvård under hela hösten och vintern och än är det inte över, men han är ordentligt på bättringsvägen. Hur prognosen ser ut för framtiden gällande träning och prestation är oklart men han lever och har minst sagt aptit på livet, och det är det viktigaste.

Aramis arbetades under sommaren och fick istället vila under sensommaren och hösten då jag hade fullt upp med Jaq. Det gjorde honom gott för när sedan han sattes igång igen i slutet på oktober har han gjort en helt enorm utveckling. Det går knappt att beskriva hur han var förut men från en vinglig, osäker häst har han förvandlats till stark, stabil och självsäker. Jag har alltid vetat att det gömt sig en riktigt krigare där under de eldröda topparna och ingen är lyckligare över att han äntligen börjar tro på det själv. Ja, ni får bara se själva på bilderna. :) Kom ihåg att han enbart är riden i ca ett år. The sky is the limit med den här hästen.

2018 började med fem hästar här på gården och avslutades med samma antal men två har försvunnit och två nya flyttade in. Leia, min svarta pärla, hittade hem hos en elev till mig som bor bara tio minuter härifrån. Hon passar som handen i handsken där och det var en stor sten som lättade från bröstkorgen när hon till slut såldes. Jag letade efter Hennes Människa i flera år och jag är så glad att hon hamnade precis där hon hamnade.

Och så har vi Coolman… trettio år gammal somnade han till slut in i somras. Han var lycklig in i slutet och vi spenderade vår sista stund ihop under äppelträden här på gården. En tjugo år gammal vänskap… Jag är så tacksam över de tio åren vi fick ge honom som pensionär från ridskolan. Han har lärt mig så mycket och det var på något sätt slutet på en era när hans själ flög iväg mot nya äventyr.

När något slutar tar något annat vid och i oktober flyttade Joakim in med sina två hästar Absalon och Valdemar från Danmark. Absalon är en elva år gammal spansk hingst och Valdemar är en åttaårig shettiskille. Jag har varit ensam med mina hästar och träningen i tio år så att ha någon att dela intresset med och utbyta erfarenheter och tankar är så oerhört inspirerande. Joakim och Absalon är upplärda av Wolfgang Krischke på Fürstliche Hofreitschule Bückeburg så vi delar samma syn på dressyr. Det har blivit många gemensamma träningspass på kvällarna efter jobbet och jag är säker på att Aramis tätt sneglat över på Absalon för inspiration.. :)

Vi ska ju inte glömma bort min Connyponny… han är ju numer pensionär och har det mest gött i hagen. Han får hänga med ner på ridbanan och leka med Valdemar medan Aramis och Absalon tränas ibland, och så blir det turer i skogen med jämna mellanrum. Han är lika go och glad som alltid!

På bilderna i det här inlägget har jag på mig “Callaghan gilet” och “Galway boot slimfit” från Dubarry.