Från och med i tisdags är Silver inte längre hingst. Att han skulle kastreras är planerat sedan nästan två månader tillbaka men vi har fått vänta på en grundvaccinering. En operation mitt i juli är ju inte helt optimalt, men jag fick väga fördelar och nackdelar och kom fram till att det var det bästa alternativet.
Ända sedan jag fick hem hingstarna har planen varit att ge dem tid att landa, lära känna dem och se hur de funkar i vardagen. För mig är det enkelt – lyckliga, okomplicerade hingstar får fortsätta vara hingstar, annars får de bli valacker. Silverhästen har mot mig på alla sätt och vis varit en otroligt mysig hingst. Det är när jag inte varit hos honom och “hållit honom i handen” som han inte hanterat det lika bra. Han har gått upp och ned i vikt, inte haft tid att äta, sprungit ändlöst i hagen, gjort utfall mot både Jaquetão (hingst) och Conny (valack) – samt sprungit och gjort sura miner mot Pendy (sto) när hon varit i närheten av hans hage. Stundvis har han huggit sig själv i bringan och antalet staket han slagit sönder har jag tappat räkningen på.
Så jag tycker nog att jag gett honom en ärlig chans att komma till ro i sitt nya hem, men det går inte att fortsätta i all evighet. De här två månaderna som vi väntat på kastrationen har varit otroligt dryga – att se honom bli värre och värre men inte kunna hjälpa honom på något sätt. Oftast har det räckt att jag gått in i hagen eller boxen så har han lugnat sig, men jag kan ju tyvärr inte stå där och hålla honom sällskap dag och natt. Vi har för protokollet också testat diverse olika tillskott utan framgång.
Jag är under ingen illusion att alla bekymmer kommer försvinna med kulorna. En stor del av hans beteendestörningar är jag ganska säker har med hans bakgrund att göra. Men kan det kapa de värsta topparna är jag glad.
.jpg)
Det var en lång väntan efter att han släppts av på Slöinge i tisdags, och en otrolig lättnad när jag fick samtalet att han var på benen igen. Han skötte sig helt ljuvligt under lastning och åkning både dit och hem, lyssnade fint på mig väl på plats, klev modigt upp på den lilla vågen och blev glad att se mig när jag kom för att hämta upp honom. Än så länge har vi inte stött på några komplikationer och vi är ute och går tillsammans flera gånger om dagen. Håll tummarna att det håller i sig!
Det ska bli intressant att se om och hur han ändras när han blivit valack “på riktigt”. Den där känsligheten som ställt till det så för honom i hagen är ju också den som varit så fantastisk när jag hanterat honom. Två sidor av samma mynt. Framförallt hoppas jag att han nu ska få möjlighet att öka på från sina ynkliga 350 kg!
