Andra uppsittningen

Observera att min uppsittningstunna står bakom honom på originalbilden, men den trollade jag bort i photoshop för estetiken i bilden… ;) Förutom det är allt precis som det var “på riktigt”.

Igår, på midsommarafton, hade jag uppe Jaquetão i paddocken en sväng för ett kort träningspass. Det blev ytterligare lite sittande på honom, och han var precis lika obrydd som första gången. Lite mer bus och koncentrationssvårigheter, troligtvis på grund av vädret som var aningens svalare och de andra hästarna som gick precis utanför paddocken. Men han parkerade glatt upp sig flera gånger och lät mig sitta ett tag, innan jag klev av så att han fick springa iväg och rasta huvudet en stund. Jag vinner ingenting på att be honom stå kvar och fokusera när hans uppmärksamhet drar åt annat håll, då är det bättre att A) låta honom gå iväg och undersöka eller B) jobba med honom från marken för att hålla mig själv intressant.

Jag fick en fråga om jag har någon plan för hur jag ska gå tillväga framåt med inridningen. För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om just det där med en utbildningstrappa, där jag beskrev att även om jag har en plan är det alltid känslan som styr. Så även om jag har någon slags idé om i vilken ordning Jaq ska lära sig olika moment, så är jag helt öppen för att ändra mig om min känsla eller intuition säger något annat. Till exempel hade jag inte tänkt sätta mig på honom förrän han var helt sadelvan. Han har ännu bara haft en tunn barbackapadd på sig, ingen sadel…

Vad jag däremot är helt säker på är jag dels ska hålla väldigt lågt tempo på inridningen. Jaquetão är ju trots allt bara tre år gammal även om han redan ser otroligt välvuxen och “klar” ut. Med tanke på hur hingstarna klänger på varandra ute i hagen så är jag inte det minsta bekymrad över om han klarar att bära min vikt, men det är en väldig skillnad på lek och fokuserat arbete på volt m.m. Så prio ett är nu bara att sitta in honom ordentligt så att han vänjer sig vid att ha mig på ryggen.

Förutom att hålla lågt tempo så vet jag också att jag måste ha en väl befäst signal för gå framåt, och en ännu tydligare för stanna. Jag ska börja vänja in honom vid halsring från marken, så att jag har en signal han känner igen att använda mig av i det uppsuttna arbetet när det väl blir dags.

Men nu tänkte jag låta bilderna från igår tala för sig själva. :) Min härliga, goa, fina Jaquetão! Så glad jag är över honom!

Förutom Coolman som ju varit pensionär under hela “vår” tid, har jag bara haft hästar som haft väldigt svårt för galoppen. Det har lärt mig otroligt mycket om stärkande arbete… men det känns ju sååå lyxigt att nu ha en riktig Porsche att jobba med, som bara har det naturligt.