Varför har jag inget träns på min häst?

För många är det en dröm att kunna sitta upp på sin häst och galoppera in i solnedgången utan varken sadel eller träns. För andra är det fullkomligt obegripligt varför man skulle vilja sätta sig på ett flyktdjur utan någon form av nödbroms. Andra ser ridning utan träns som ett komplement till den övriga träningen. Och somliga har helt enkelt inget intresse av sådant alls.

Vi har alla olika förutsättningar, intressen, mål och önskningar för samvaron med våra hästar. Det är helt okej, och därför kan jag heller inte svara på varför ”folk generellt” väljer att rida sina hästar utan huvudlag. Idag tänkte jag berätta varför just jag gör det.

Jag skulle säga att jag faller in i två av kategorierna ovan – dels är jag en drömmare av rang och har alltid haft en ganska romantiserad bild av hur jag skulle vilja ha det med min häst. Och dels anser jag att jag ges en väldigt ärlig bild av hur min ridning fungerar när jag inte har några tyglar att inverka med.

Jag kan ärligt inte komma ihåg första gången jag fick idén om att jag skulle rida på Conny (som ju var min första häst, och därmed har fått stå ut med alla mina experiment) utan träns, men jag skulle kunna anta att jag helt enkelt sett det på någon film eller uppvisning och tänkt ”det där ska jag också göra”. För mig blev det något tydligt att sträva mot – den dagen jag kunde hoppa upp på Conny utan utrustning och ta en galopp utan att hamna på andra sidan Sverige eller få öva på improviserad flygning, den dagen skulle jag verkligen få veta att vi kommit någonvart.

I början av vår resa red jag Conny med ett skarpt bett och diverse hjälptyglar. Trots det hade han inga som helst problem med att gång på gång skicka mig halvvägs till månen och tillbaka, med andra ord var han en kille som inte var sen att uttrycka sina åsikter om ridning. Det var väldigt jobbigt för mig då, som på den tiden var i mina tidiga tonår och hade drömt om en egen häst att älska och ta hand om i flera år, men idag är jag tacksam för det. Conny har lärt mig hur ridning bör se ut, i harmoni mellan häst och människa. Oavsett om man har utrustning eller inte!

Jag har för mig att jag hade jobbat en hel del från marken med Conny innan jag kom på att jag skulle ta upp det till ridningen också. Därför hade jag någon form av grundläggande förståelse för hur han fungerade, hur jag kunde påverka honom positivt eller negativt och framförallt – jag hade blivit bättre på att läsa hans signaler och därmed bedöma situationen med eventuella risker med mera. Så jag var så pass förberedd att jag förstod att jag inte bara kunde hoppa upp och testa lite, utan var tvungen att träna för att nå dit jag ville.

Jag spenderade därför, ja säkert ett halvår, med att rida runt med hängande tyglar som jag pimpat med nosludd i skrälla färger. Anledningen till det var att jag ville kunna använda tyglarna även om de hängde löst, genom att lägga dem mot halsen eller bara lyfta försiktigt utan att ge något tryck i bettet. Utan ludden var tyglarna alldeles för fladdriga och jag hade ingen styrsel på dem. Det var kanske inte det snabbaste, bästa eller moderiktigaste sättet att göra det på, men det var det jag kom på då. Jag är glad att jag alltid varit en person som tänker själv och vågar experimentera, för det har jag haft nytta av många gånger i min hästträning!

Jag övade succesivt bort min egen reflex att ta i tyglarna så fort jag ville kommunicera med Conny. Mitt signalsystem ändrades till att främst utgå från sitsen, med tyglarna som allra sista utväg. Vi hade en enorm paddock på den tiden och jag minns hur jag travade runt, runt och blev överlycklig varje gång vi hamnade ungefär där jag tänkt mig. Långsamt blev vi bättre på att förstå varandra även när jag satt på Connys rygg. Min största motivation att fortsätta kom från Conny, som tydligt visade hur mycket mer tillfreds han var med att ha mig på ryggen så här.

Tyglarna plockades bort efterhand och byttes ut mot en gammal grimma som jag hängde runt halsen som en halsring. Jag kände inte längre något behov alls av att styra Conny med huvudlag, annat än på uteritter som fortfarande kunde gå rätt vilt till (men det handlade mer om att vi hade många stora vägar i närheten och Conny tyckte det var lajbans som tusan att bränna på i full galopp).

När jag efter en period satte på tränset och provade traditionell dressyr igen, blev jag hänförd över hur enkelt det gick. Tänkte jag åt höger så gick vi åt höger. Andades jag ut så stannade vi. All kamp och dragandet som vi var vana vid var som bortblåst. Det enda jag behövde tyglarna till var att forma och ställa Conny och under den ridturen kom jag fram till att, det ska jag kunna göra även utan tyglar någon dag.

Så började den långa resan mot Dressyr i Frihet. Vägen har varit vindlande men nu ser jag ridningen utan huvudlag som ett fantastiskt komplement och den träningsform som jag och mina hästar är absolut nöjdast med. Oavsett om det handlar om en mysig uteritt eller ett fokuserat dressyrpass på banan, så känner jag mig sällan låst eller otillräcklig utan tyglarna. Jag har ingenting emot ridning med huvudlag! Inget alls! För mig är det inget konstigt att somliga rider med utrustning och andra utan. Vi är olika och det är ju fantastiskt. Det finns mycket att lära av olika träningsformer och jag har haft nytta av allt från traditionell dressyr till westernridning till akademisk ridkonst i vår utbildning av dressyr i frihet. Och jag har nytta av dressyren i frihet när vi övar på den ”andra” dressyren också.

– Sedan kan jag ju inte sticka under stol med (om jag får lov att flumma iväg en bit) att jag känner mig lite sådär extra magisk, när jag sitter på Connys rygg på en stig djupt ute i skogen, och solen som är på väg nedåt silar in mellan trädgrenarna med ett alldeles gyllene ljus, och det är bara han och jag. Inga rep eller tömmar, ingenting annat än hans mjuka päls… Då känns det som att världen är vår. :)